Henrik Erickson: Henrik Erickson: Dags att lämna kyrkan – och dags att återbygga föräldrakontakten
Förra helgen var det Klassbollen i Marbäck. För sonen som går i tvåan var det andra gången på Bäckavallen, och det var också andra gången, under hela barnens skoltid, som några av föräldrarna i klassen träffades fysiskt. Det är faktiskt slående att en aktör utanför skolan ordnat båda dessa tillfällen.
Pandemin har inte varit en enkel tid för skolan. Både lärare och skolledare har varit hårt ansträngda och pressade av olika krav. Det är krav som har kommit från myndigheter, elever, föräldrar och kollegor. Låt oss, samtidigt som vi konstaterar att det varit jobbigt, hylla svensk skola för deras arbete med att hålla undervisningen igång genom hela coronaperioden.
När pandemin nu är över (eller möjligen i pausläge) har den hetaste skoldebatten på många år blossat upp i Ulricehamn. Många föräldrar, far- och morföräldrar, elever och skolpersonal diskuterar intensivt kring den stundande skolavslutningen. Anledningen är att flera skolor väljer bort ett stort gemensamt firande med föräldrar närvarande.
Krislägen av olika slag ger inte sällan utvecklingssprång. Pandemin har lärt oss att jobb på arbetsplatsen inte är heligt och att digital undervisning i många fall fungerar bra. Sannolikt är det så att skolan också har insett att det blir sommarlov även om eleverna inte passerar en storsamling i kyrka eller aula på vägen ut mot sommarens frihet.
Att föräldrar och anhöriga reagerar på att den storsamlingslösa skolavslutningen nu blir norm har ganska mycket med tradition att göra. Många har egna starka känslor från skolavslutningar i kyrkan. Själv kan jag lätt relatera då jag, som sällan gråter, snyftar som en lökskärare när jag hör och ser 100 barn stämma upp i Goliat framme vid altaret i kyrkan.
”Själv kan jag lätt relatera då jag, som sällan gråter, snyftar som en lökskärare när jag hör och ser 100 barn stämma upp i Goliat framme vid altaret i kyrkan.”Henrik Erickson, chefredaktör
Känslor och tradition är en sak. Att hoppa ut från kyrkans värld, med en präst som försöker navigera på den svåra gränsen mellan barnpredikan och sommartal, har sina fördelar. Det som känns mer fel med den nya ordningen kring sommaravslutningen är att många skolor stänger ute föräldrarna.
Oaktat pandemin har vi inom Ulricehamns skolor, under flera år, sett en gradvis förskjutning mot att föräldrar kommer allt längre ifrån sina barns skolvardag. Visst, det informeras en hel del via digitala kanaler men det är på en övergripande och lite torr nivå. Det finns mycket lite som inbjuder till kontakt mellan skola och föräldrar, eller mellan föräldrar och föräldrar. I alla fall om det inte finns ett akut problem som behöver lösas, eller ett brukarrådsprotokoll som ska upprättas.
I BRIS årliga rapport går det att läsa om en 32-procentig ökning av kuratorskontakter med barn under 2021 jämfört med året före. Det som främst gör att våra barn mår sämre är, enligt BRIS, stress och otrygghet i skolan samt bristande omsorgsförmåga hos föräldrar.
Att barn idag, i Sverige och i andra delar av världen, mår allt sämre vet vi. Som yttersta konsekvens ser vi bland annat barnrekrytering till kriminella gäng, självskadebeteende och skolattacker. I dagarna har vi kunnat bevittna ännu en fruktansvärd skolskjutning i USA.
Det vore väldigt fel att säga att det är där vi hamnar om föräldrar inte är välkomna på skolavslutningen – men låt oss se helhetsbilden. Skolan och föräldrarna har ett gemensamt ansvar, både vad gäller lärande och fostran av den uppväxande generationen. Båda parterna är starkt beroende av varandra för att resultatet ska bli bra.
Vi föräldrar ska lita på att skolan löser utbildningen. Skolan bör också lita på föräldrarna som en resurs i deras arbete. Fysiska föräldramöten och föräldranärvaro på skolavslutningen är två små detaljer som gör det lättare för föräldrar att engagera sig kring sina barn.
Skolan gör det lite för lätt för sig när de stänger dörren. Det är också en aktion som riskerar att bita dem, och oss alla, i svansen.
