"Har ni ekonomiska muskler att genomföra detta"
Klockan börjar närma sig två på eftermiddagen i det lilla konferensrummet vid musiksalen på Ätradalsskolan, och de nio eleverna från årskurs sju till nio på Ätradalsskolan har pratat i mer än en och en halv timme om tillståndet på sin skola.
Då, under punkten "Annat", kommer Axel Christoffersson med en mycket berättigad fråga:
– Vi undrar lite hur ni kommer att följa upp det här, och om ni har ekonomiska muskler att följa upp det här. Är det något ni kan ge besked om nu?
– Det är en mycket bra fråga. Vi kan inte lova något nu, det är alldeles klart. Men vi kan lova att vi tar era förslag på allvar, att vi kommer lägga fram dem och att arbeta för dem, säger Birgit Andersson, som leder gruppen med politiker som ansvarar för skolan, beredningen för lärande.
Hon och de andra politikerna i beredningen har som uppgift att forma framtidens skola och är alltså här för att lyssna till eleverna. De ska dessutom så småningom lyssna till andra berörda, som personal och föräldrar. Det hela är ett omfattande arbete som ska mynna ut i ett förslag den 19 december om hur framtidens skola i Ulricehamn ska se ut.
Dagens samtal är sista delen i en process där alla elever på Ätradalsskolan och Timmele skola, från årskurs ett till nio, har varit delaktiga.
Under en rad områden, som kultur, skolmiljö, läxläsning med mera har eleverna skrivit ner sina synpunkter och nu under ett möte på torsdagen framförs alltså dessa, via elevrepresentanter, till politikerna. Eleverna går laget runt och många synpunkter känns mycket väl igen, andra är nya.
Undervisning är första punkten.
– Vi vill ha mer varierad undervisning, många i vår klass lär sig genom att arbeta praktiskt. Vi vill arbeta mer med händerna. Det är väldigt eftersatt i skolan nu, säger Axel Christoffersson.
En synpunkt som återkommer ofta från eleverna när de går laget runt är lärarnas attityd. Eleverna säger att de vill ha mer positiva, engagerade och motiverade lärare. "Lite mera go", som en av dem säger.
Fler lärare behövs, säger de också.
– Det känns som att man inte får den hjälp man behöver, säger Joel Andersson.
Problemet med hög personalomsättning, sjuka lärare och många vikarier kommer upp. Politikerna uttrycker förvåning över hur illa det är ställt. Men eleverna uttrycker även förståelse för lärarnas höga arbetsbelastning, som när de diskuterar arbetsmiljön och skadegörelsen.
Någon vill ha fler lärare i korridoren.
– Det går inte, de jobbar redan fyrtiofem, femtio eller femtiofem timmar i veckan, de måste få ha raster. De brister i kvalitet annars, säger Axel Christoffersson.
Men något måste göras åt arbetsmiljön, är de överens om.
– Arbetsmiljön är dålig, speciellt i klassrummen kan det vara en ganska obehaglig miljö. Och i vissa klassrum är det kallt, man sitter och fryser, säger Fanny Karlsson.
Läromedlen diskuteras. Inte helt oväntat är alla elever rörande överens om, och betonar, att det behövs fler datorer och bättre skolböcker. Sovjetunionen nämns.
Men mer oväntade synpunkter dyker upp, som att eleverna i högre grad vill ta del av det lokala kulturlivet.
Mer kultur överhuvudtaget är önskemålet.
– Vi vill ha mer musik, film och dans på skolan. Det är rätt långtråkigt här, säger Josefine Andersson.
Mer idrott, önskar de också. Det är för korta lektioner som äts upp av genomgångar.
Skolsköterskan är en viktig punkt. De vill ha en skolsköterska som finns här alla dagar, inte bara några timmar någon dag i veckan.
Något som får politikerna att haja till lite är när kontakten med andra länder diskuteras. För den kontakten finns inte, säger eleverna.
Punkt för punkt betas av och synpunkterna är många: Bekvämare stolar, ljudisolering i dörrarna, bort med skolkarna från korridorerna, bättre planering av läxorna, läxhjälp.
Eleverna framför åsikterna med allvar samt insikt om komplexiteten. Mer läxläsning vore bra, men skulle de som verkligen behöver det komma? Visst går det att påverka som elev, om man verkligen går in för det. Men samtidigt vet nog eleverna för lite om ämnena för att verkligen kunna påverka undervisningen.
Allt är inte heller nattsvart utan positiva synpunkter ploppar upp då och då, om lärare som verkligen lyckas göra målen begripliga och tydliga, om lärare som anpassar sig till elevernas verklighet. Och om lärare och matsalspersonal som gör så gott de kan, med det lilla de får.
– Det är faktiskt väldigt bra stämning här, förutom den lilla klicken som förstör. I vår klass är det väldigt bra, säger Axel Christoffersson.
Som reporter ser man ofta bara små utsnitt av verkligheten under en kort tid.
Man försöker utifrån det göra sig en så korrekt bild som möjligt.
Med det sagt:
Nu har jag lyssnat på nio intelligenta, empatiska och förnuftiga högstadieelever i en och en halv timme. De har bra och relevanta idéer om sin skola. De har också till uppgift att tala för alla.
Två frågor uppstår hos mig.
Den första är om de svaga eleverna kommer till tals i den här processen? De som skolkar, de med särskilda behov, de som inte tycker det är häftigt att delta i demokratiarbete, de som inte vågar föra fram sin åsikt. Talar någon för dem? Är det inte deras åsikt som är viktigast egentligen?
Den andra är om politikerna kommer kunna leva upp till det stora, stora ansvar som nu har anförtrotts dem?
Axel säger det bäst.
– Vi undrar om ni har ekonomiska muskler för att genomföra det här?
Politikernas svar, att elevernas åsikter kommer tas på allvar, men att ingen vet om det finns pengar, har de, trots sin ålder, förmodligen hört ganska många gånger vid det här laget.
Nu ligger bollen hos politikerna, och de håller inte bara framtidens skola i sin hand, utan även elevernas demokratiuppfattning. Konsekvenserna vid ett misslyckande är stora - på båda områdena.
