Annons
Nyheter

Bjarne, 56, nekas rätt till stöd: ”Kände mig dömd på förhand”

Vem har rätt att bedöma vem som är värd att leva ett bra liv och vem som bara är värd ett okej liv?
I syn- och hörselskadade Bjarne Anderssons fall är det en handläggare på Tranemo kommun. I oktober förra året förlorade Bjarne den rätt till stöd som han har haft sedan 2009.
Dalstorp • Publicerad 6 februari 2024
Syn- och hörselskadade Bjarne Anderssons i Dalstorp nekas rätt till stöd som han har haft sedan 2009.
Syn- och hörselskadade Bjarne Anderssons i Dalstorp nekas rätt till stöd som han har haft sedan 2009.Foto: Pernilla Rudenwall

I en prydlig liten tegelvilla i Dalstorp bor 56-årige Bjarne Andersson med sin far Göte. Där hjälps de åt med vardagssysslor som att sköta hem och trädgård. I ett hörn i hallen står en röd rullator parkerad. Den tillhör Göte. Han är 84 år gammal och får vara sonen Bjarnes ögon och öron. Ibland får han sätta sig i bilen för att skjutsa sonen till jobbet.

Bjarne lider av det som kallas Usher syndrom 2, en grav kombinerad hörsel- och synnedsättning. De senaste 15 åren har han haft rätt till ledsagare för att kunna utföra vissa fritidsaktiviteter, enligt lagen om stöd och service, LSS, men nu bedöms han plötsligt inte längre ha samma rätt till det.

Annons

– Det är ganska vanligt runt om i landet numera att funktionsnedsatta får avslag på sina ansökningar och omprövningar, berättar Bjarne när vi slår oss ned vid matsalsmöblemanget i rummet.

– Vi blir nedgraderade till en annan lag, socialtjänstlagen, som inte fullt ut ger samma rätt. I många kommuner innebär det en kostnad för den behövande. Det gör det tack och lov inte här än.

Bjarne är med i Förbundet Sveriges dövblinda och berättar att han där har bekanta som bor på andra håll i landet.

– Många i förbundet kan inte jobba utan lever på sjukersättning. Då har man inte råd att betala 2 500 eller kanske 3 000 kronor som insatserna enligt socialtjänstlagen kan kosta i en del kommuner. Istället blir man ännu mer isolerad.

Själv har han beviljats tillgång till två personer som turas om att hjälpa honom fyra timmar i veckan. De timmarna får planeras väl för att hinna med fritidsaktiviteter och besök i affären.

Bjarne föddes med sin funktionsnedsättning. Föräldrarna märkte tidigt att han inte hörde, men blev tillsagda av barnhälsovården att inte jämföra med andra barn, eftersom utvecklingskurvan kan skilja av naturliga skäl. Det var inte förrän Bjarne var fyra år gammal som det till slut konstaterades att hans hörsel inte var normal.

Men det stannade inte där. I sjätte klass uppmärksammade skolsköterskan att något inte stod rätt till med Bjarnes syn. Ögonläkaren kopplades in och när Bjarne var 14 år gammal fick han diagnosen retinitis pigmentosa, en ögonsjukdom som innebär att näthinnan försvagas och syncellerna bryts ned. Ett tillstånd som bara förvärras med åren.

bild 1/3
I hemmet vet Bjarne var allt står och hur allt fungerar, men när han vill komma utanför dörren blir allt genast mycket mer problematiskt när han inte får hjälp.
Att känna havregrötens konsistens med sleven fungerar, så Bjarne kan få i sig lite gröt till frukost. - Farmor brukade göra äppelmos och det var gott på gröten. Nu tar jag bara socker, säger han.
Bjarne kan inte välja att laga den mat som han är sugen på, så istället äter han och Egon färdiglagade vakuumförpackade portioner från skolans kök. - Det är absolut bra mat, en lagom mix med kött, fisk och grönsaker, tycker han.
I hemmet vet Bjarne var allt står och hur allt fungerar, men när han vill komma utanför dörren blir allt genast mycket mer problematiskt när han inte får hjälp.
Att känna havregrötens konsistens med sleven fungerar, så Bjarne kan få i sig lite gröt till frukost. - Farmor brukade göra äppelmos och det var gott på gröten. Nu tar jag bara socker, säger han.

Bjarne tog studenten från ekonomiska linjen på Tingsholmsgymnasiet och fick direkt jobb på CJ Automotive i Dalstorp. Där jobbar han heltid som administratör än idag.

– Jag tog körkort också, men valde att sluta med mörkerkörning. Risken att det skulle kunna hända en olycka ville jag inte ha på mitt samvete. Jag har inte kört bil alls sedan slutet av 90-talet.

I dag ser Bjarne enbart konturer, allt annat är grått och suddigt. Han kan inte se färger eller urskilja anletsdrag och han har svårt att tyda grafik på förpackningar. Skulle solen lysa en snörik vinterdag blir allting bara vitt.

”Gå och handla är en sådan sak som jag inte kan göra själv, för jag kan inte läsa vad det står på förpackningarna.”
Bjarne Andersson, syn- och hörselskadad.
Annons

– Gå och handla är en sådan sak som jag inte kan göra själv, för jag kan inte läsa vad det står på förpackningarna. Jag kan inte heller se vem jag möter. Det känns pinsamt att inte kunna ha ögonkontakt med människor längre, berättar han.

På jobbet känner Bjarne att han hela tiden har haft sin arbetsgivares fulla stöd. De har tillsammans med Arbetsförmedlingen rehab och Försäkringskassan sett till att alla hjälpmedel som behövs finns på arbetsplatsen. Vissa hjälpmedel behöver han även hemma.

– Jag kan inte läsa den översta raden på en lästavla ens, utan jag behöver ha texten förstorad ytterligare fyra gånger, berättar han, medan han placerar ett dokument under en förstoringskamera.

På datorskärmen framträder bokstäver i en storleksordning som gör att det bara går att läsa ett par ord i taget. Han har även andra tekniska hjälpmedel som med talsyntes läser upp text för honom, eller berättar vad bilder föreställer.

Både på jobbet och på sitt hemmakontor har Bjarne en förstoringskamera som han kan använda för att förstora texten så att han kan läsa den. Skarpa kontraster i svart och vitt kan han tyda.
Både på jobbet och på sitt hemmakontor har Bjarne en förstoringskamera som han kan använda för att förstora texten så att han kan läsa den. Skarpa kontraster i svart och vitt kan han tyda.Foto: Pernilla Rudenwall

Men känslan av att vara isolerad från resten av samhället finns det ingen teknik som råder bot på. Förutom sin far har Bjarne även en syster som bor ett stenkast bort, men annars är umgängeskretsen inte så stor. Bjarne är glad för sitt jobb där han träffar sina arbetskamrater varje dag. För att ta sig dit är han beroende av skjuts. Ibland samåker han med någon arbetskamrat. Men när dagen är slut och alla åker hem till sitt känner han sig åter bortkopplad från samhällslivet.

– Jag tycker ju om att gymma, och förr kunde jag gå dit ensam, men det kan jag inte längre. Nu behöver jag ha någon som kan leda mig i armen.

Sådant som är lätt att ta för givet för den som har synen i behåll är långt utom räckhåll för en person i Bjarnes situation. Som att gå ut en sväng när han vill, kolla på en film, eller laga en god middag till exempel.

– Här hemma har jag ju lärt mig var allting finns och vilka knappar som gör vad. Jag kan koka lite gröt själv innan jag går till jobbet, men jag kan inte baka eller laga mat, för jag ser ju inte när det är färdigt. Jag ser till exempel inte när köttfärs är genomstekt.

Så kvällarna och helgerna fylls med sysselsättning hemma som kan kännas eller höras. Bjarne lyssnar mycket på ljudböcker och han gillar deckare och självbiografier.

Trots att funktionsnedsättningen gör Bjarne ofrivilligt isolerad, bedömde handläggaren på kommunen i oktober 2023 att han inte längre ska ha rätt till det stöd enligt LSS som ska säkerställa goda levnadsvillkor. Istället är Bjarne numera hänvisad till socialtjänstlagen, vars mål är att underlätta en skälig levnadsnivå. Från ett bra liv till bara ett okej liv, i en handvändning.

”Jag fick ett beslut som i tre rader klargjorde att jag inte längre hade rätt till det stöd som jag har haft behov av i femton år.”
Bjarne Andersson, syn- och hörselskadad
Annons

– Jag fick ett beslut som i tre rader klargjorde att jag inte längre hade rätt till det stöd som jag har haft behov av i 15 år. Ingen förklaring. Handläggaren sa bara att det fanns andra som också hade behov av stödet, som inte heller får det.

– Jag kände mig dömd på förhand. Ja, andra behöver också stöd, men mitt fall har ju inget med deras fall att göra och ska stå för sig självt.

Mathias Edgren, som är LSS- och SoL-handläggare i Tranemo kommun, vill inte kommentera det enskilda ärendet, utan hänvisar till sin chef. Men han går med på att svara på frågor av mer allmän karaktär:

Hur gör ni bedömningen av vad som är ett okej liv?

– Vi utgår från rättspraxis, tidigare domar och vägledning när vi gör våra bedömningar. När en ansökan kommer in görs alltid en individuell prövning.

Mathias Edgren medger att bedömningen och tolkningen av praxis kan vara svårhanterlig. Kommunen skickar överklagade beslut vidare till Förvaltningsrätten vars beslut den enskilde kan överklaga. I de enstaka fall ärendet går vidare och till slut når högsta förvaltningsdomstolen, så blir domen prejudicerande. En vägledning som handläggaren använder som referenspunkt i sin bedömning.

– Under senare år har rättspraxis blivit snävare. Vi uppmuntrar alltid den enskilde att överklaga om man inte är nöjd med beslutet. På det sättet säkerställer vi att vi arbetar rättssäkert, det blir ett kvitto på att vi tolkar praxis på ett rättssäkert sätt.

Men en vuxen person som känner sig isolerad från samhället och som inte kan gå och handla själv och sköta sitt eget liv, på vilket sätt är det ett okej liv?

– Den som är beviljad ledsagning enligt socialtjänstlagen får ett fullgott stöd. Stödet ska vara samma oavsett lagstiftning. Ett bifallsbeslut enligt SoL ska inte ses som otryggt eller sämre. Beslutet är tidsbegränsat och vi har ett uppföljningsansvar för att säkerställa att insatsen utförs enligt beslutet.

Enhetschef Fredrika Pettersson på Tranemo kommun vill inte heller uttala sig om det enskilda fallet, och hävdar att kommunen endast följer den lagstiftning som gäller.

Annons

Hur kan en person med en funktionsnedsättning som blir värre med tiden, bedömas inte längre behöva det stöd som redan har erhållits i 15 år?

– Myndigheten följer lagstiftningen och rättspraxis.

Vad vinner kommunen på att ändra ett beslut från LSS till SoL?

– Det handlar inte om att vinna något, utan vi följer lag och rättspraxis.

Tittar ni på något mer än bara lagen när ni gör era bedömningar och fattar beslut?

– Ja, det hänger ju ihop. Medborgaren söker hjälp, vi utreder situationen och fattar beslut enligt gällande lagstiftning. Är man inte nöjd med sitt beslut så kan man överklaga till förvaltningsdomstolen.

Bjarne Andersson har fått stöd av familj, vänner, specialister och jurister att ta strid för sina rättigheter. Han har överklagat sitt beslut och skrivit insändare till tidningen. Men alla har inte det stödet och orkar inte överklaga, menar han:

– Det tar månader innan man får besked på ansökningar och när man har överklagat, men sedan får man bara några veckor på sig att ta ställning till beslutet. Många känner sig redan nedvärderade och uppgivna och går inte vidare.

Vad som kommer att hända i framtiden orkar Bjarne inte tänka på. Inte alls. Det hela påverkar honom både fysiskt och psykiskt.

– Det får gå en dag i taget. Framtiden går inte att tänka på. Jag lämnade in mina sista kompletteringar i överklagandet i december förra året och jag räknar inte med att det händer något förrän till hösten.

Ofrivillig isolering i hemmet medför både fysisk och psykisk ohälsa, anser Bjarne. Att överklaga ett beslut är en jobbig process som inte underlättar i det läget.
Ofrivillig isolering i hemmet medför både fysisk och psykisk ohälsa, anser Bjarne. Att överklaga ett beslut är en jobbig process som inte underlättar i det läget.Foto: Pernilla Rudenwall
Vanja GauffinSkicka e-post
Så här jobbar Ulricehamns Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons