Recension: Spretig charm med Kalle Moraeus
Det är en imponerande dos musikaliskt kunnande som drar igång den lilla scenen på lördagen. Från reggae till polska och redig rock'n'roll. Och då har inte ens första kvarten gått. Innan konserten är slut har publiken dessutom fått hänga med i allt från tango till Taube. Ordet ”spretigt” poppar upp, men Kalle Moraeus med band håller allt samman med puttrigt mellansnack och en tråd som går att följa i hans musikaliska bakgrund.
Kalle Moraeus är bäst med fiolen och svajar ibland till i sången. Men allt som allt en trevlig akt för besökare att småsnacka in lördagen till med nya och gamla bekanta.
Det tycks finnas en särskild plats i svenskarnas hjärta för medelålders män med gedigen musikbakgrund och en dialekt som visar på ett liv och en förankring på behörigt avstånd från Stockholm. Där har Hasse Andersson stått parkerad några år. Han får dansa och hålla igång någon annanstans nu, Kalle Moraeus har spelat klokt och tar platsen.
Bästa: När Kalle Moraeus säger ord som ”flytta hem” och ”raggarbil”. Landsbygdsromantik går hem.
Sämsta: Inåtvänd fusion från 1970-talet blir ingen publik lycklig av.
Läs mer:
