Bokföljetong: En bror för en syster – del fyra
Författare: Lena Matthijs
Förlag: Lind & Co
Kapitel 31
Tisdagen den 1 april klockan 06.45
Karin var först på jobbet. Hon var för det mesta morgontidig och uppskattade att vara på plats före de övriga. Hon startade datorn och under tiden hon väntade på att den skulle öppna upp, tittade hon ut genom fönstret mot den rosa morgonhimlen i öster. Det såg ut att bli en vacker dag. Himlen var klar och det ljusnade snabbt. Äntligen en riktig vårdag, tänkte hon och slog in lösenordet. Strax därpå började hon söka fram uppgifter kring Veronika Larssons familj. Efter ett par minuter fann hon vad hon sökte. Hon smuttade på det heta kaffet samtidigt som hon läste.
Veronika Larsson hade haft tre syskon, två bröder och en syster. Systern var några år äldre och hette Susanne. Karin slog en adressfråga på Susannes personnummer och fick fram informationen. Hon bodde i Rångedala. Efter några slagningar till växte bilden fram av en kvinna som inte verkade helt okomplicerad. Susanne Larsson förekom i brottsregistret under ett flertal avsnitt. Där fanns snatterier, stölder, narkotikabrott, olaga hot och ofredande. Polisen hade varit på hennes adress ett flertal gånger, det senaste tillfället för en dryg månad sedan. Ofta hade det handlat om att grannarna ringde polisen för att de var oroliga för barnen eller för att Susanne varit aggressiv och uppträtt hotfullt mot dem. Hon hade omhändertagits vid minst två tillfällen och förts till sjukhus för en bedömning angående psykiatrisk tvångsvård. Båda gångerna hade hon släppts direkt efter läkarkontakten. Susanne bodde av allt att döma ensam med sina två barn, en flicka på tre och en pojke på fem. Hon var trettiotvå år gammal och frånskild.
Karin plockade fram det senaste fotografiet på Susanne Larsson och granskade hennes ansikte noga. Hon var en kraftig kvinna med cendréfärgat, axellångt hår, runda kinder, ärrad hy och allvarliga, mörka ögon. Susanne såg sliten ut, som om hon levt ett hårt liv med alkohol och andra droger och om Karin inte hade vetat bättre, hade hon uppskattat hennes ålder till minst tio år mer.
”Är du inblandad i det här på något sätt?” viskade Karin tyst för sig själv.
”Vi åker dit och hälsar på”, sa Hasse.
Snart var de på väg österut på riksväg 40 i riktning mot Rångedala. Solen lyste nu från en blå himmel och värmde markerna. De körde av från den nya motorvägen och in på gamla riksvägen.
Efter en stund svängde de in på en smal grusväg. Småstenar slog i bilens underrede. På avstånd såg de ett förfallet, vitt hus klätt med eternitplattor. Utanför på gårdsplanen låg rostiga cyklar i en hög och snett bakom stod ett vrak av en traktor och en förfallen hästtransport. De parkerade bredvid en grön, rostig Hyundai med sprucken framruta. Tillsammans gick de upp mot verandan och utbytte blickar under tystnad. På övervåningen var rullgardiner neddragna för fönstren. Gården såg ut som Karin hade föreställt sig. Det var en misär som förmodligen inte skilde sig mycket från den som Susanne Larsson själv vuxit upp i. Det sociala arvet, tänkte Karin krasst.
Hasse var först uppe vid ytterdörren och tryckte på ringklockan men det förblev tyst där innanför. Han knackade istället hårt på dörren och tog ett steg bakåt för att få bättre uppsikt. I samma ögonblick hördes en hög smäll från baksidan. Det lät som en dörr som drämts igen med kraft. De vände sig hastigt om och hann uppfatta den stora, bruna hundkroppen sekunden innan den gick till anfall. Hunden lyfte från marken och kastade sig rasande över Hasse. Karin sprang skräckslagen bort från verandan och sökte skydd bakom bilvraket. Hon såg hur hunden bet tag i Hasses vänstra överarm och hur Hasse stöp framlänges utan en chans att värja sig. Det var en muskulös pitbullhane med vit bringa och kraftig nacke. Den skakade ursinnigt huvudet sidledes som om den kämpade om ett byte och ville rycka av honom armen. Käkarnas press fick det att svartna för ögonen på Hasse som först inte begrep vad som hände. Adrenalinet fyllde honom och han återfick initiativförmågan. Han slog vilt mot hundens huvud det hårdaste han kunde med sin fria knytnäve, men det bekom inte hunden det minsta. Tänderna satt kvar i ett fast bett.
”För helvete! Vi är från polisen! Ta bort hundjäveln!” skrek Hasse desperat.
Han trevade efter tjänstevapnet som satt i civilhölstret innanför jackan samtidigt som han försökte rulla över på sidan, så att hunden skulle hamna under honom och på så sätt tvingas släppa armen. Den ljusa vårjackan färgades röd av blod.
”Aj, aj, aj.” Han jämrade sig och skrek på nytt. ”Ta bort hunden annars skjuter jag den!”
Ytterdörren flög upp och ut kom en kraftig kvinna med rött ansikte och det långa håret uppsatt i en rufsig hästsvans. Hon hade en stekpanna i handen som hon med full kraft drämde i hundens huvud. Hon behövde slå tre hårda slag innan besten släppte taget.
”Iväg med dig, Jack! Gå in med dig!” röt hon och sparkade efter hunden som mycket motvilligt backade bort från Hasse. Den morrade hotfullt och sänkte huvudet mellan frambenen som om den förberedde ett nytt anfall. Hasse hade nu fått fram sitt vapen. Han gjorde mantelrörelse genom att dra pipan mot benet och vapnet var skjutklart. Liggande på sidan siktade han mot den bruna, flåsande terriern som stod någon meter ifrån honom och följde honom med blicken.
”Jag skjuter hunden om du inte tar bort den.”
”Vilka är ni?” Kvinnan gick in mellan Hasse och hunden för att hindra honom från att skjuta.
”Vi är från polisen”, skrek Karin från sin position.
”Vad vill ni mig?”
”Ta bort hundskrället, för helvete, så kan vi snacka”, stönade Hasse och försökte resa på sig. Susanne Larsson föste in hunden i hallen med hjälp av stekpannan och stängde dörren till huset. Hon vände sig om och stirrade på Hasse. ”Det kunde väl för fan inte jag veta, att ni var ifrån polisen alltså. Smyga in på min tomt utan förvarning, klart han anfaller.”
Hon sträckte fram handen och hjälpte Hasse upp.
”Du blöder”, anmärkte hon och iakttog Hasses eländiga uppenbarelse.
”Armen är för djävulen av. Skickade du hundkräket på oss med flit?”
”Han är inget kräk. Han skyddar mig. Ni borde ha ringt på telefonen först.”
”Så alla som kommer hit får samma behandling.”
”Jag trodde ni var från Kronofogden.”
”Skulle det ha varit okej då, eller, om det var fogden”, frågade Hasse surt och hölstrade vapnet.
”Ja, för de svinen har inte här att göra. Får jag se hur det ser ut?”
Med en min av medömkan hjälpte Susanne honom av med jackan. Den stickade, ljusblå tröjan under var rödfärgad av blod kring vänster överarm.
”Vi får nog gå in och plåstra om skadan.”
”Aldrig i livet att jag går in till det monstret.”
”Jag ska låsa in honom. Vänta två sekunder.”
Hon försvann in i huset. Karin kom upp på verandan. Hon såg likblek ut.
”Det var inte mycket hjälp jag hade av dig”, sa Hasse bittert och tittade på henne.
”Vad skulle jag ha gjort då? Skjutit hunden och träffat dig istället. Det gick så fort. Jag blev vettskrämd. Hur känns det nu?”
”Som om jag sågat av mig armen med en slö motorsåg. Jag hatar de där jävla kamphundarna. Visste du att hon hade en hund?”
”Självklart inte. Då hade jag inte vandrat upp här på det viset. Jag är livrädd för hundar.”
Dörren öppnades på nytt bakom dem och Susanne bad dem stiga in. Hon gick före dem in i köket. Där var murrigt och ostädat. Gardinerna var fördragna och köksbordet belamrat av smutsig disk och tidningar.
”Sitt ner”, sa Susanne och rensade två stolar från skräp.
”Vad vill ni mig då?”
”Vi vill tala med dig. Är du ensam hemma?”
”Hur så?”
”Vi vill inte bli överraskade av någon aggressiv karl som också fått för sig att du ska skyddas till varje pris.”
”Ungarna är hemma, men någon jävla karl finns här inte. Dem har jag fått nog av.”
Hon tog fram tre koppar och ställde på bordet.
”Ni vill väl ha kaffe?”
”Helst vill jag först låna badrummet så att jag kan se efter hur skadad jag är”, sa Hasse, som blivit stående i dörröppningen.
”Självklart.”
Hon visade in honom i ett trångt badrum i änden av korridoren. Belysningen var trasig och han hade svårt att se i det dunkla dagsljuset från fönstret. Med viss möda drog han av sig tröjan. Det gjorde fruktansvärt ont att lyfta armen. Karin dök upp bakom honom och bad att få titta. Överarmen hade redan svullnat ordentligt. En kraftig blödning spred ut sig under huden på armens baksida, märkena efter hundens hörntänder var djupa och triangelformade och blod sipprade fram ur såren.
”Det där kommer bli en härlig utgjutning”, sa Karin och rös av obehag.
”Vi får åka till sjukhuset direkt efter detta. Jag måste få en stelkrampspruta.”
”Vill du att vi ska avbryta och åka nu direkt?”
”Nej, jag klarar mig. Det bultar en del. Puh, jävla grej, alltså. Det är första gången jag blir så illa biten.”
”Det var tur att det var just du som blev anfallen. Jag hade dött av chocken.”
”Tack, Karin. Det värmer. Du unnar verkligen mig den här typen av upplevelser.”
I köket hade en liten, blond pojke dykt upp med en yrvaken min. Han backade blygt in bakom sin mammas ben. ”Det här är Hector”, sa Susanne och rufsade pojken i håret. Pojken tittade storögt och avvaktande på de främmande besökarna.
”De är poliser, Hector, men de ska inte hämta mamma. Du behöver inte bli rädd. Ta du dig en macka och sätt dig inne vid TV:n. Vi behöver pratas vid här i köket.”
Hon puffade honom kärleksfullt i ryggen och han tog några steg mot köksbänken. En kort stund senare lämnade pojken rummet med en limpsmörgås med honung i handen.
De satte sig runt bordet och Susanne Larsson fyllde på kopparna med svart, rykande kaffe. Hon verkade förvånansvärt lugn och sansad. Med långsamma rörelser samlade hon på nytt ihop sitt hår och fäste det med en klämma i nacken samtidigt som hon iakttog poliserna med avvaktande min.
Karin hade inte riktigt vetat vad de kunde vänta sig men utifrån uppgifterna som hon samlat ihop om Susanne under morgonen, hade hon mentalt förberett sig på att träffa på en mycket mindre balanserad kvinna. Hon studerade Susannes sorgsna, mörka ögon och de nagelbitna fingrarna som höll i den varma koppen.
”Är det din gård?” frågade Hasse inledningsvis.
”Jag hyr av en bonde. Jag har två russ och här kan de beta fritt och stallet duger. Vi bodde i stan innan men jag längtade alltid därifrån. Jag behöver friheten.”
”Du lever alltså ensam här med barnen?”
”Barnens pappa är en riktig idiot. Jag bröt med honom för flera år sedan men han lät mig aldrig vara ifred. Det är därför jag skaffade Jack, hunden.”
”Ja, där har du fått ett fullgott skydd, men tyvärr måste jag nog skriva en anmälan med anledning av hans aggressiva attack.”
”Snälla, gör inte det.” Susanne såg vädjande på Hasse. ”Jag ersätter dig för skadorna. Jag kan inte vara utan honom. Snälla.”
”Du borde ha munkorg på besten.”
”Jag skaffar en sådan om du kräver det. Ta honom inte ifrån mig bara. Ni fattar inte hur utsatt jag varit, men sedan jag fick honom har mitt ex inte satt foten här ute.”
”Det förstår jag”, sa Hasse och strök över sin värkande överarm.
”Varför är ni här? Ni måste väl ha ett ärende. Snuten brukar bara komma när grannarna ringt och klagat. Har de gjort det igen?”
”Nej, vi har ett helt annat ärende”, svarade Hasse.
”Kan du berätta för oss om din syster Veronika?” sa Karin.
Susanne tittade förvånat på dem.
”Är ni här för att prata om Veronika? Varför? Hon har varit död länge.”
”Vi utreder ett ärende där det har kommit upp en koppling till Veronika. Vi kan inte säga mer i nuläget.”
”Utreder ni mordet på henne?”
”Nej. Vi har inte tagit upp den utredningen igen. Hon dog förmodligen en naturlig död”, svarade Hasse och iakttog Susanne noga. Han väntade sig en reaktion och fick den också.
”I helvete heller. Hon dog inte en naturlig död, men ni valde att vilja se det så.”
Hon blev röd i ansiktet när färgen steg.
”Hur dog hon då?”
”Hon dränktes. Veronika var inte tillräckligt viktig för att få en ordentlig polisutredning. Det var enklare att skylla döden på henne. Att hon var full och simmade. Så var det alltid med oss. Vi fick alltid skylla oss själva när vi drabbades av något. Slog ligister sönder pappas bil så var det förstås hans fel. Eldade de upp uthuset så var det också vårt fel. Ni struntade i henne och därför fick ni aldrig fast någon. Hon dränktes!”
”Hur vet du att hon dränktes”
”Hon var där på badet med några killar. Jag är helt säker på att de gav sig på henne och slängde i henne. Kanske var hon full. Kanske var hon hjälplös. Hon skulle aldrig hoppat i och simmat självmant.”
”Varför? Hur vet du det?”
”Hon kunde för helvete inte simma.” Susanne såg allvarligt på dem. ”Vi fick aldrig lära oss att simma. Veronika hatade att bada, även när hon var liten. Jag sa det till poliserna men ingen lyssnade på mig.”
”Om hon inte kunde simma talar det väl ännu mer för en tragisk olycka?”
”Om man inte kan simma tar man väl inte av sig kläderna och hoppar frivilligt i en bassäng som är minst två meter djup?”
”Vilka var det som var där med henne då?”
”De albanska svinen.”
”Vilka albanska svin?”
”Bericha-bröderna så klart. De har aldrig visat en tjej någon respekt.”
”Var det fler där på badet, tror du?”
Susanne tvekade. Hon vände på huvudet och tittade ut mot vardagsrummet där Hector satt på golvet och tittade på en tecknad film.
”En snut, kanske”, sa hon efter en kort stund.
”En snut?”
”Ja, han var inte polis då, så klart. Men han är nu.”
”Vem talar du om?”
”Kangas. Finnjäveln som gick i samma klass som Jashar Bericha.”
”Hur vet du att de var på Alidebergsbadet den natten?”
”Hon sa det.”
”När sa hon det?”
”När hon skulle dit. Vi snackade om allt, hon och jag. Jag var bara några år äldre än henne. Veronika hade bestämt med dem att de skulle träffas där på badet. Hon gick hemifrån strax efter klockan tolv på natten. Mamma visste inte om att hon gick ut. Det var en fin sommarnatt, minns jag. Varmt och skönt. Hon var kär i Jashar och hon var så lycklig när hon gick, men hon kom aldrig mer tillbaka.” Susanne tystnade och hennes ögon fylldes av tårar.
”Berättade du för poliserna att även Kangas var med?”
”Jag vet inte. Jag minns inte.”
”Hur säker är du?”
”Att Jashar Bericha var där är jag helt säker på. Hans gäng brukade alltid hänga inne på badet på sommarkvällarna.”
”Och Kangas då?”
”Jag har hört rykten om att han var med.”
”Vadå för rykten?”
”Mycket skvaller på Sjöbo ska ni veta. Han blev polis och då började folk snacka. Kanske var det först senare som jag förstod att han var inblandad.”
”Har du kontaktat dem och berättat om dina misstankar?” frågade Hasse och iakttog henne ingående.
”Kontaktat vilka? Snutarna?”
”Jashar Bericha och Johan Kangas?”
”Varför skulle jag kontakta dem?”
”För att få fram sanningen.”
Hon fnyste.
”Vad då sanningen? Tror du att de skulle erkänna för mig efter så många år när inte polisen lyckades binda dem till händelsen.”
”Har du haft lust att kontakta dem då?”
”Det spelar väl ingen roll vad jag har lust till. Ska jag vara ärlig så skulle jag ha lust att ha ihjäl dem, men vad hjälper det. Jag får inte min syster tillbaka.”
Hon drack en klunk av kaffet och satt tyst en stund.
”Varför är ni här egentligen?”
”Du har väl hört talas om bombattentatet mot polismännen?” frågade Hasse och Karin gav honom en snabb blick. Hon tyckte att han skulle ha hållit på den frågan lite till. Det kunde vara Susanne som låg bakom attentatet även om Karin hade svårt att se det framför sig. De borde gå försiktigare fram.
”Ja, hur så?”
”Vet du vilka som skadades?”
”Jag känner inga snutar personligen och bryr mig inte heller.”
”Jo, en känner du till.”
”Var det Johan Kangas som sprängdes?” frågade hon utan att hennes ansiktsuttryck avslöjade henne.
”Är Gud så god?” Hon avbröts av ett barns gråtande.
”Ursäkta mig. Lillungen har vaknat. Hon är lite dålig idag. Jag kommer strax.”
Hon hastade iväg ut ur köket och upp för trapporna.
”Vad tror du?” frågade Hasse när de hörde Susannes steg på övervåningen.
”Jag tror att hon skickade vykorten. Det finns ingen anledning att tro att det är någon annan, men inblandad i sprängningen, knappast.”
Karin reste sig och gick bort till köksbänken. Där låg veckotidningar huller om buller med post, anteckningsblock och tallrikar med matrester. Hon tittade ner på blocket där Susanne hade antecknat sin inköpslista.
”Kolla här!” sa hon till Hasse och tog blocket med sig till bordet.
”Känner du igen handstilen?”
Hasse granskade den prydligt nedtecknade listan med matvaror.
”Det är samma handstil. Hon är vår vykortsskrivare. Men varför? Och vad har hon mer hittat på?”
De avbröts av Susannes steg nedför trappan. Hon stod strax därpå i köksdörren och iakttog dem med en liten, sömndrucken flicka på höften.
”Jag tror det är dags att ni går nu”, sa hon med en betydligt skarpare ton.
”Jag har inte mer att säga kring detta och barnen behöver mig.”
”Varför har du skrivit vykorten, Susanne?” frågade Hasse och såg rakt in i hennes ögon.
”Ni ska gå nu. Annars måste jag hämta hunden.”
Hennes käkar var sammanbitna och hon såg bestämt på dem.
Hasse kände att de inte kom längre just nu. Han behövde en jämförelse med DNA från frimärket innan han kunde pressa henne hårdare. Att hon skulle ligga bakom attentatet i Målsryd höll han för osannolikt. Inte ensam i alla fall. I nuläget var kopplingen inte tillräckligt stark och han insåg att de var tvungna att lämna stället.
”Jag återkommer angående din hund”, sa han och lämnade huset med Karin bakom sig.
Susanne Larsson stod kvar i fönstret och såg dem köra ut från gårdsplanen. Hon gick sedan bort till köksbänken och studerade anteckningsblocket som poliserna hade tittat på. Hon insåg att de förstod. När de försvunnit utom synhåll gick hon upp i sitt sovrum och drog fram en låda i röd kartong som hon förvarade under sängen. Ur den tog hon paketet med de kvarvarande vykorten. Tio vackra sommarkort med svenska blomstermotiv. Hon tog dem med sig ner och kastade in dem i kakelugnen. Några minuter senare brann de för fullt.
Kapitel 32
Johan och Emelie hade inte pratat med varandra sedan gårdagens händelse. Hon hade knappt sett skymten av honom. Den lokale personssäkerhetssamordnaren hade bestämt att hela familjen skulle flyttas till en lägenhet på Tullen fram till dess att polisen hade lokaliserat och säkrat Jashar Bericha. Som två främlingar hade de föregående dag burit sina resväskor från bilen in till hyreshuset. De rörde sig mekaniskt men utan kommunikation sinsemellan. Hon hade stått en knapp meter från Johan i hissen upp, men ändå känt sig totalt ensam. Han hade stirrat ner i golvet och tigit, som för att undvika att se hennes svullna ansikte.
Det skyddade boendet var en trerummare på åttonde våningen utan balkong. Lägenheten var försedd med en säkerhetsdörr som var omöjlig att forcera. Inredningen var spartansk och Emelie kände klaustrofobin stiga inom sig när hon satt där inlåst i en främmande bostad så många våningar över marken. Hela kvällen och natten hade Johan suttit inne i ett av sovrummen med stängd dörr och grejat med sin laptop. Förmodligen tittade han på serier som han hade laddat ner eller så spelade han något spel. Han hade varit lika kort och otrevlig mot poliskollegorna som fått i uppgift att bevaka dem, som han var mot henne. När kinamaten levererades i folieförpackningar vid halvåttatiden kom han inte ens ut och åt. Själv hade hon suttit i soffan ute i vardagsrummet fram till dess att det var dags att sova. Timmarna hade krupit fram. Rastlöst hade hon bläddrat igenom de otaliga TV-kanalerna utan att fastna för något. Victor hade installerat sig i det andra sovrummet och hade ägnat kvällen åt att ställa upp alla sina plastfigurer i räta rader på golvet, byrån och i fönsterkarmen. Då och då reste sig Emelie från soffan och gick och tittade på hans verk. Efter middagen somnade pojken intill henne med huvudet i hennes knä. Strax efter elva hade hon lyft in honom i sängen och själv gått och lagt sig. Det hade varit omöjligt att sova. Den nya miljön i kombination med alla tankar som plågade henne fick henne att ligga och vända sig fram och tillbaka i timmar.
Gråten steg upp i hennes strupe. Det var så overkligt, vidrigt och hemskt allting. Som om hela det vardagliga, normala livet från en dag till en annan var borta. De levde i en ond dröm. Johans förvandling var outhärdlig. Allt det som varit mjukt och levande hos honom, var spårlöst borta. Hon förstod att han var i chock, kände skuld och anklagade sig själv för det som hänt Samuel, men hans personlighetsförändring skrämde henne. Emelie tryckte handen mot munnen för att kväva en snyftning. Hon ville inte väcka Victor som sov stilla och ovetande vid hennes sida. Jag måste vara stark, tänkte hon. Natten gick och hon befann sig i ett dvalliknande tillstånd, då och då hörde hon hur Johan rörde sig där utanför.
Nästa morgon vaknade hon och visste för ett ögonblick inte var hon befann sig. Förvirrad såg hon sig omkring i det främmande rummet. Långsamt gav sömnen vika för den plågsamma verkligheten.
I köket såg hon spår som vittnade om att Johan trots allt hade varit uppe och ätit under natten. Hon väckte Victor och skötte likt en robot de vardagliga bestyren med honom tills det var dags att åka. Hon knackade på dörren till Johans rum, men fick inget svar. När hon kom ner i husets entréplan såg hon hur en av polismännen satt och sov i en bil precis utanför. Han ryckte till när hon passerade och hon gav honom en nick. Bedömningen var att det inte behövdes livvaktsskydd för Emelie och Victor, därför fick hon lämna på egen hand. Hon satte sonen på plats i bilbarnstolen och körde från platsen.
Emelie satt länge kvar i bilen utanför dagis efter att ha lämnat av Victor. Nu skulle hon åka vidare till jobbet, men det bar emot. Hon iakttog sitt ansikte i backspegeln. Svullnaden i pannan hade minskat något men en stor blånad hade sjunkit ner och lagt sig under ena ögat. Hon petade på den med fingret.
”Fan, vad jag ser ut. Vad ska de säga när de ser mig?” suckade hon förtvivlat.
Känslorna hann ikapp henne. Hon kände sig så förbaskat kränkt och sårad. Kanske kunde hon acceptera att det var en olyckshändelse och att han aldrig avsett att knuffa henne med sådan kraft, men att han helt ignorerade henne efteråt, det kunde hon inte förstå. Han hade inte ens bett om förlåtelse. ”Vad händer med oss egentligen?” Sorgen och hopplösheten svepte över henne som en våg. Hon lutade ansiktet i händerna och grät högt. Hon grät över sin relation med Johan, över den nya otrygga situationen där de tvingades lämna hemmet men mest av allt grät hon över Samuel. Hon saknade honom och oron över hans tillstånd plågade henne. De fick aldrig några besked. För varje dag som gick borde läget stabiliseras men ingen läkare hade ännu vågat ge dem något hopp. Det var så otroligt plågsamt att inte veta om han skulle överleva.
Halvvägs till jobbet insåg hon att hon inte orkade arbeta. Dels stod hon inte ut med att förklara för alla varför hon hade en blåtira, dels kände hon sig så trött, ledsen och sliten. Hon bestämde sig för att köra hem till sin mamma istället. Det var länge sedan hon pratade med henne. Hon längtade efter sin mammas röst och famn. Hon ringde sjukhuset och sjukskrev sig och körde sedan till Brämhult där föräldrarna hade kvar hennes barndomshem.
Emelie öppnade dörren till villan med egen nyckel. Hon hörde hur hennes mamma stökade inne i köket.
”Mamma, är du hemma? Det är jag, Emelie”, ropade hon från hallen.
”Hej, Emelie! Vad kul att du kommer hem”, hördes där inifrån. Strax därpå stod mamma Birgit i dörröppningen med en kökshandduk i händerna. Hon stannade mitt i steget och stirrade på sin dotter.
”Men Emelie! Vad har hänt?”
Hon gick fram till dottern och tog hennes haka och lyfte upp den för att se ansiktet bättre.
”Vem har gjort detta? Är det Johan?”
”Nej, det var en olyckshändelse. Jag har gått in i en dörrpost på jobbet.”
”Ögonbrynet är ju sönder! Emelie då! Du måste vara rädd om dig.”
Hon granskade dottern noggrant med oroliga ögon.
”Så du ser ut! Har du ont i huvudet?”
”Nej mamma det gör inte ont, det är ingen fara med mig. Är du ensam hemma?”
”Självklart. Pappa jobbar. Kom in. Jag bakar. Jobbar inte du idag, förresten?”
”Jag mår inte riktigt bra. Jag har sjukskrivit mig.”
”Hur är det med dig egentligen? Vad är det som händer?”
Som alltid såg hon rakt igenom Emelie. Det gick inte att dölja något för henne.
”Det är ingen fara. Jag mår bara dåligt. Jag lider så av det här med Samuel.”
Mamman såg sorgset och medkännande på henne. Hon visste vad Samuel betydde för Emelie.
”Jag har förstått att de flyttat på er till en säkrare bostad.”
”Ja.”
”Hur känns det då?”
”Skit.”
”Kort och koncist.”
Birgit skar upp det färska brödet hon just bakat och serverade sin dotter. Därefter ställde hon sig lutad mot köksbänken och iakttog henne en stund.
”Du ser faktiskt helt förstörd ut. Jag förstår att det ni går igenom nu är tufft, men ingenting blir bättre av att du håller allting för dig själv.”
Emelie tittade ner i bordet. Hon visste inte hur mycket hon skulle avslöja för modern.
”Det är Johan som slagit dig? Erkänn.”
Birgit gick fram till bordet och strök handen över Emelies hår.
”Det var en olycka. Han menade det inte.”
”Hur gick det till?”
Emelie redogjorde kortfattat för händelserna när poliserna hade kommit hem till dem, om vykortet med den konstiga texten och Johans reaktion.
”Har han bett dig om ursäkt?”
”Nej”, svarade hon och tårarna började rinna på nytt.
”Och ändå försvarar du honom. Då var det ju avsiktligt, annars ber man ju om ursäkt.”
”Han är också påverkad av det som hänt Samuel. Han är inte sig själv.”
”Har det hänt förut?”
Nu var Birgits röst allvarlig och hon tittade uppfordrande på dottern.
Emelie tvekade. Hon såg framför sig vad som skulle hända om hon berättade sanningen. Pappa Torsten skulle gå i taket. Han skulle försöka tvinga henne att lämna Johan och flytta hem till dem tillsammans med Victor. Polisen skulle bli inkopplad och Johan mista sitt arbete. Det var inte värt det. Det var bättre att de inte visste.
Det var inte första gången han gjorde henne illa. Det hade hänt några gånger tidigare. Alltid på samma sätt. Inte öppna slag, inga tillhyggen, men knuffar och alldeles för hårda tag. Han kunde skaka henne, hålla henne fast och trycka ner henne under sig. Han var fysisk och det skrämde henne, men det var inte misshandel. Inte enligt hennes definition och inte så som Birgit säkert trodde. Emelie kände att hon ändå hade läget under kontroll. Hon litade på att han hade spärrar. Normalt var det också så, men nu efter attentatet var han förändrad. Hon kände inte igen honom. Han brusade upp så lätt och hans ögon var svarta och kalla. Nu skrämde han henne.
”Inte så här”, svarade hon till slut på moderns fråga.
”Du måste lämna honom. Det är så här det börjar. Jag har läst om det. Man måste gå direkt, Emelie.”
”Mamma, för helvete. Det är inte den reaktionen jag behöver från dig. Jag behöver kärlek och tröst. Inga dumma och omöjliga råd. Vi är gifta och vi har barn.”
”Ingen kvinna ska stanna hos en man som gör henne illa.”
”Det är väldigt lätt att säga. Han misshandlar mig inte.”
”Du säger det, men se hur du ser ut. Är inte det misshandel?”
Birgit pekade upprört på blånaden i Emelies ansikte.
”Jag slog i en dörrpost. Snälla mamma! Lita på mig.”
Emelie reste sig häftigt för att gå därifrån. Hon orkade inte prata mer just nu. Hon längtade upp till sitt gamla flickrum och att få stänga dörren om sig. Bara få vara i fred! Hon orkade inte hålla uppe en fasad längre. Allt kändes övermäktigt, hon ville bara fly. Fly från den hemska lägenheten de placerats i, fly från all oro över Samuel och mest av allt fly från Johan.
Birgit fångade in henne i sin famn. Hon höll om henne och sa till sist försiktigt:
”Jag ska låta dig vara i fred, men du måste våga prata om vad som har hänt. Annars kan vi inte stötta dig.”
Nickande borrade Emelie in sitt huvud mot moderns axel och lät sig omfamnas i tystnad innan hon gick upp för trappan och in på sitt gamla, välbekanta rum.
Här hade tiden stått stilla. Hon slängde sig på sängen, tog sin gamla luggslitna älsklingsnalle och höll den hårt intill sig. Hennes krampaktiga försvar rämnade och gråten tog över. Hela hennes värld hade gått sönder.
Kapitel 33
Tisdag den 1 april klockan 12.15
Efter besöket på akuten och en timmes väntan för att få bettskadan undersökt av en läkare, kunde Hasse och Karin återvända in till polisstationen. När de kom upp på plan fyra mötte de Peter som var på väg ut.
”Vart är du på väg?” frågade Hasse.
”Jag åker ner till Göteborg och hämtar kopiorna av inspelningarna.”
”Från telefonsamtalen till ledningscentralen, menar du?”
”Japp. Vad har du gjort?”
Peter stirrade på Hasses blodfläckade jacka och såg hur vänsterarmen hängde slappt längs sidan.
Med en målande beskrivning redogjorde Hasse för sin ”nära-dödenupplevelse” och Karins heroiska insatser. Peter lyssnade fascinerad och brast sedan i skratt medan Karin suckade irriterat.
”Vissa får vad de förtjänar”, anmärkte hon surt.
”Hon tyckte på allvar att jag mådde bra av att nästan bli uppäten av en jävla Tyrannosarus Rex”, sa Hasse till Peter med spelad bitterhet.
”Så det var Veronika Larssons syster som skickade vykorten?” frågade Peter när han skrattat färdigt.
”Vi utgår från det.”
”Är hon även inblandad i sprängningen?”
”Tveksamt. Inte ensam i alla fall.”
”Fördomar! Det finns säkert kvinnor som ägnar sig åt att spränga bilar på sin lediga tid.”
”Säkert, men det kändes inte som att just den här kvinnan gjorde det. Man blir ju människokännare i det här jobbet. Men hon har två bröder som kan vara intressanta för oss.”
”Vad vet vi om dem?” frågade Peter.
”Vi ska kolla upp dem, syskonen kan ju ha gjort det tillsammans. Susanne kan vara anstiftare och bröderna utförare. Det var lite så vi resonerade i bilen”, svarade Hasse.
”Jag tar fram lite mer information om bröderna Larsson nu direkt”, sa Karin och försvann iväg mot sitt rum.
”Har du sett Vera och Isa?” frågade Hasse.
”Inte på några timmar. Hur så?” ”Jag har ett uppdrag åt dem.” ”Vad är det då?”
”Ett långskott förmodligen, men igår kväll kom jag på något som jag vill kolla upp. Jashar och Valon Bericha hade en koja som barn uppe vid Tosseryd i storskogen. Vi borde kontrollera den.”
”Tror du att det är där han gömmer sig?”
”Vi har ju ingen aning om var han är. Det kan vara värt ansträngningen, om inte annat för att utesluta den.”
”Visst. Jag drar till Göteborg nu. Vi syns imorgon, för du är nog inte kvar när jag kommer tillbaka.”
En stund senare hade Hasse dragit förutsättningarna för Isa över telefon. De var överens om att det inte var någon brådska med eftersöket i skogen och bestämde sig för att genomföra det dagen därpå. I nuläget ville Hasse istället prioritera bröderna Larsson.
En kort stund senare knackade det på dörren och Karin stod där med en bunt papper i händerna.
”Jag har fått fram en del om Jon och Tom Larsson. Har du lust att ta del?”
”Självklart. Sätt dig.”
Karin satte sig och började summera brödernas bakgrund och omständigheter. Jon Larsson bodde på en lantgård utanför Fristad. Han var sambo med dottern till gårdens ägare och arbetade som bilmekaniker i egen verkstad. Jon hade ett brokigt förflutet med en hel del avsnitt i belastningsregistret, dock inga allvarliga brott. Han hade lite bedrägerier, något häleri, tio olovliga körningar och en misshandel som skedde för tolv år sedan.
Karin sköt fram ett fotografi på skrivbordet och Hasse granskade det. Jon var inte helt olik den folklige programledaren Leif ”Loket” Olsson som ung.
”Han ser sympatisk ut men man kan bedra sig.”
”Han är kanske inte jätteaktuell just för ögonblicket”, sa Karin. ”Annat är det med storebrorsan.”
Hon tog fram uppgifterna om Tom. Han var före detta medlem i Bandidos Boråsavdelning och hade hängt mycket ute vid det gamla klubbhuset i Rångedala under årens lopp. Tom var en riktig skitstövel. Det fanns troligtvis inte en polis i Borås polishus som inte kände till Tom ”Paddan” Larsson. När Bandidos 2013 splittrades och en majoritet av medlemmarna drog till nya jaktmarker i Halland, försökte Tom etablera ett eget gäng, men utan någon större framgång. Han livnärde sig på en obskyr egen rörelse i byggbranschen, fakturabedrägerier, indrivningar, narkotikahandel och hälerier. I hans register fanns även brottsrubriceringar som hot och våld mot tjänsteman, vilket i Toms fall innebar att han slagits vilt med polisen vid ett flertal tillfällen. I samband med utredningen av ett bombattentat mot polismän var han därför en drömmisstänkt.
Han hade motiv, kapacitet och hade tidigare visat sig totalt sakna spärrar.
Karin visade även fram en porträttbild av ”Paddan” och Hasse studerade den ingående. ”Paddan” hade ögonen tätt ihop, breda käkar, tunt halvlångt hår i hästsvans, tjocka läppar och en näsa som såg ut att ha slagits ur läge mer än en gång. Han var trettiosex år gammal och gjorde verkligen skäl för sitt öknamn.
”Ja, där ser man. Susanne Larsson är syster till ’Paddan’. Det borde jag förstått.”
”Den syskonskaran är ingen framgångssaga precis”, sa Karin krasst.
”Tragiskt, men sant. ’Paddan’ borde ju ha ett och annat skäl att spränga poliser i luften.”
”Jag minns för några år sedan att han var vansinnig eftersom han ansåg sig vara trakasserad av alla kontroller vi genomförde på honom så fort han lämnade sin röda stuga. Gjorde han inte en hel hög med polisanmälningar mot oss?”
”Det stämmer. Han hotade en kollega i citygruppen och dömdes för det också. ’Paddan’ är högintressant för oss. Vi måste få igång spaning mot båda bröderna, anser jag.”
”Vi har ju deras fingeravtryck i registret. Varför blev det ingen träff mot avtrycket ute i Hulu där bilen stals? Kolla upp det, är du snäll. Ta fram uppgifter om deras telefoner, om vi har några. Jag kontaktar åklagaren. Omständigheterna med vykorten och brödernas motiv kanske räcker för skälig misstanke. Vi har bråttom. Susanne Larsson vet att vi är henne i hälarna och hon har säkert redan talat med båda sina bröder och varnat dem. Det bästa vore om vi kunde få in allesammans så fort som möjligt och få till husrannsakan i deras bostäder. Var bor Tom nu?”
”Fristad.”
”Gick inte mobiltelefonen som ringde upp ledningscentralen och larmade om den stulna bilen upp flera gånger efter dådet mot just mobilmaster i Sjöbo, Frufällan och ut mot Fristad?” frågade Hasse och rynkade pannan.
”Det stämmer. Men det är några dagar sedan det var liv i den mobilen. Den är helt avstängd sedan i måndags.”
”Som det ser ut har vi två spår som båda är intressanta, men tyvärr saknar vi alla former av bevis än så länge. Tom ’Paddan’ Larsson och Jashar Bericha. Vi får jobba på två fronter.”
Kapitel 34
Två timmar senare satt Tom ”Paddan” Larsson på polisstationen i Borås. Han plockades in av en spaningspatrull som hämtade honom utanför hans byggfirma. Han hade sett ut som ett frågetecken när kollegorna kom dit och lät sig motvilligt fösas in i den civila polisbilen under högljudda protester. Hans mobiltelefon var säkrad, likaså hans dator inne på kontoret. Lokalerna genomsöktes minutiöst och en timme senare tog sig en annan patrull in i ”Paddans” bostad ute i Fristad.
Brodern Jon fanns varken i sin bostad eller i sin verkstad och ingen visste var han uppehöll sig. Flickvännen gissade att han förmodligen hade rest till Skåne för att leverera en bil. Susanne Larsson hämtades också in till nytt förhör och den här gången var hon betydligt mindre tillmötesgående. Hon visade sitt rätta jag och när patrullen närmade sig huset skickade hon hunden på dem. En av kollegorna tvingades skjuta odjuret mitt framför ögonen på barnen som stod i köksfönstret och följde dramat. Susanne hade därefter gömt sig i sitt sovrum och barrikaderat dörren. Efter lång tid och mycket tålamod kunde hon slutligen föras in till polisstationen. En grannfru tog hand om barnen, som var otröstliga efter förlusten av sitt kära husdjur.
Precis innan Hasse skulle ta sig an förhöret med ”Paddan” kom äntligen en positiv nyhet från Statens kriminaltekniska laboratorium. Den DNA som hade säkrats på frimärkenas baksidor på båda vykorten tillhörde Susanne Larsson. Det var därmed högst troligt att det var hon som hade skickat dem. Hasse kände för första gången en viss framgång i utredningen. Tyvärr hade husrannsakningarna i byggfirman och i ”Paddans” lägenhet inte gett något som kunde binda honom till sprängdådet. Där fanns varken sprängämnen eller annat av intresse för just den här utredningen, men det var gott om föremål som var polisiärt intressanta. Självklart hade han haft tid att sopa undan spåren, om inte annat sedan hans syster under gårdagen förstått att polisen var ute efter dem.
Hasse satte sig ner framför skrivbordet i förhörsrummet invid arresten på plan ett. Odören från korridoren utanför trängde in till honom och han hörde det enformiga ljudet från någon missnöjd frihetsberövad som dunkade händerna, eller möjligen pannan, i plåtdörren till sin cell. Strax därpå leddes den storvuxne, rödblonde Tom Larsson in till honom. ”Paddan” sjönk ner med en tung duns på stolen mittemot. Han lutade sig tillbaka och lade armarna i kors över bröstet med ett tydligt uppsåt att göra sig otillgänglig. Han hade tackat nej till offentlig försvarare och hade bestämt sig för att sitta lugnt i båten. ”Paddan” kände sig trygg med att snutarna inte hade något på honom och hela hans utstrålning var självsäker och arrogant som vanligt.
”Hej, Tom. Det var ett tag sedan.” Hasses öppningsreplik mottogs med tystnad.
”Vi har inte setts sedan 2008, eller var det 2009? Kommer du ihåg?”
”Paddan” lyfte på ena ögonbrynet i en igenkännande min men sa inget. Självklart hade han inte glömt Hasse Nelander-Wein, som då ledde insatsen mot Bandidoslokalen i samband med ett grovt narkotikabrott. En skogsvandrare med hund hade sprungit på ett större parti heroin nedgrävt mitt ute i skogen utanför Dalsjöfors. Länskriminalen satte bevakning på gömman och ett dygn senare togs en ung ”hang-around” till Bandidos MC med fingrarna i syltburken. Kopplingarna till mc-gänget innebar tillslag och husrannsakan och Hasse var spaningsledare.
”Allt väl annars med dig? Hur går det i byggbranschen?”
”Jag snackar inte med dig. Om du känner mig från förr, så vet du det.”
”Jag tänkte att du kanske hade förändrats. Åren går, alla blir vi äldre och klokare.”
”Paddan” blängde surt på Hasse men förblev tyst.
”Jag tänkte prata om din lillasyster Veronika. Hennes tragiska drunkning.”
”Paddan” tittade förvånat upp. Det hade han inte räknat med.
”Vadå Veronika? Varför i helvete tar ni in mig för att prata om henne? Det är ju nästan femton år sedan.”
”Vad hände henne egentligen? Vet du det?”
”Mig lurar du inte. Det här gäller inte syrran. Du bara fintar mig.”
”Om det inte var en olycka, vad kan då ha hänt henne?”
”Paddan” sänkte blicken och satt tyst en stund. Han utstrålade både ovilja och förakt. Det skulle inte bli lätt att få ur honom något och Hasse kände att han inte hade så mycket att gå på.
”Kommer du ihåg sprängningen i Malmö när en polis miste synen?”
”Vilka konstiga frågor du ställer. Det är också femton år sedan. Vad håller ni på med? Cold cases?”
”Det kanske man kan tro, men du minns det tydligen, för du vet hur länge sedan det var.”
”Jag minns det. Ett gäng med knytning till Hells Angels var misstänkta.”
”Precis. Vet du hur de gjorde?”
”Jag skiter i hur de gjorde.”
”Vad pysslade du med i lördags?”
”Är jag misstänkt för något?” Tom lutade sig fram och blängde surt på Hasse.
”Berätta bara vad du gjorde. Var befann du dig och med vem?”
”Jag säger ingenting om du inte informerar mig om varför jag är här. Det är din skyldighet. Tror du jag är helt jävla dum, eller?”
”Vi har fått ett anhållningsbeslut på dig som skäligen misstänkt för inblandning i ett attentat mot en polispatrull i lördags. Vad har du för inställning till det?”
”Paddan” satte upp långfingret framför Hasses näsa och markerade med den tydliga signalen att han hade pratat klart. Därefter svarade han inte på en enda fråga och sa inget för övrigt heller. I en hel timme försökte Hasse få honom att släppa på munkaveln, men ”Paddan” satt lika nonchalant tillbakalutad som inledningsvis och höll mun. Han hade en viss rutin på området. Till slut gav Hasse upp. Vi får ta den jäveln på annat sätt helt enkelt, tänkte Hasse och slog ihop akten framför sig.
”Du får bli kvar här ett tag, så vi syns igen.”
”Paddan” reste sig och gick mot dörren och Hasse ställde sig nära honom i dörrhålet i väntan på att arrestantvakten skulle komma och föra den anhållne tillbaka till cellen. De var lika långa och de mätte varandra med ögonen. Hasse vek inte bort blicken en tum. Han tyckte genuint illa om busen framför sig men ändå skavde något i hans inre. Var ”Paddan” verkligen deras man?
Tillbaka på sitt rum gick han in i datorn och slog fram polisens interna telefonkatalog. Strax därpå fann han numret till den han sökte och lyfte luren. Chefen för länskriminalen i Malmö, Lars-Ove Stensson, svarade efter tre signaler.
”Tjena Lars-Ove. Det är Hasse Nelander-Wein, din gamle kursare.”
”Hasse. Det var som fan. Inte precis igår du hörde av dig.”
De hade lite socialt kallprat en stund innan Hasse kom fram till anledningen bakom samtalet. Han redogjorde ingående för sina tankar och Lars-Ove lovade att hjälpa honom så gott han kunde. De bestämde att de skulle höras så fort Lars-Ove fått fram det som Hasse efterfrågade. Samtalet avslutades och Hasse skulle precis gå över till Peters rum när hans mobil ringde. Det var Filip. Han grät och det var svårt att höra vad han sa. Hasse bad honom lugna sig men pojken var helt förtvivlad. Efter en stund förstod Hasse att Filip lämnat skolan för att han mådde dåligt. Han hade sökt sin mamma på telefon men inte fått fatt i henne. Utom sig av oro hade han begett sig till hennes bostad, men där hade det varit tomt. Nu satt han utanför huset på en bänk och var helt övertygad om att hon var död.
Hasse tog bilnycklarna till en av tjänstebilarna och lämnade våningsplanet samtidigt som han försökte lugna Filip i telefonen. Fem minuter senare parkerade han utanför sitt gamla hem, numera Evas och hennes nye mans bostad. På en bänk i busskuren snett över gatan satt Filip, han skakade och var helt rödgråten. Den normalt så stöddige tonåringen hade drabbats av en panikångestattack. Han grät förtvivlat när han kastade sig i sin pappas famn.
”Älskade Filip. Vad har hänt?”
”Hon kommer dö. Fattar du, hon kommer dö. Jag tror inte jag har fattat förrän nu. Hon kommer försvinna och vi blir kvar utan henne. Hur kan det vara så orättvist?”
Han stammade fram orden mellan hulkningarna och tryckte ansiktet mot Hasses bröst samtidigt som han kramade Hasses överarmar hårt med händerna. Hasse drog in andan av smärta.
”Snälla Filip. Ta det lugnt. Hon är inte död. Hon är svårt sjuk.”
”Hur vet du att hon inte är död? Hon är inte hemma och svarar inte på mobilen. Jag har sökt henne flera timmar nu.”
”Hon hade återbesök idag och är säkert på sjukhuset.”
”Vi åker dit, snälla pappa. Jag måste få se henne.”
Hasse tittade kärleksfullt på pojken och strök honom över kinden.
”Självklart kan vi det.”
Han mindes så väl hur han själv hade upplevt det i samband med att han fick beskedet om sin mammas sjukdom. Han kände igen sig i sonen. Det skulle bli så här nu ett tag framöver. Långsamt skulle den smärtsamma sanningen smälta in, lite i taget. Det var inte en period av konstant sorg, snarare en sorgeprocess med djupa dalar och perioder där man förlikade sig med faktum.
Han hjälpte Filip in i bilen och körde sedan upp mot sjukhuset samtidigt som han ringde Roland, Evas sambo. Inte heller där fick han svar. En liten klump av oro började växa i magen. Kunde det vara så att hon hade försämrats hastigt?
De parkerade i parkeringsgaraget och gick in genom huvudentrén, och fortsatte tillsammans genom den stora, luftiga hallen uppför trapporna mot den gamla delen av byggnaden. När de kom innanför glasdörrarna till vårdavdelningarna slog den bekanta doften mot honom och han förflyttades tjugofem år tillbaka i tiden. Här hade hans egen mamma vårdats sin sista tid och ångesten och skräcken väcktes till liv inom honom. Dessa korridorer innebar enbart döden för honom och trots all fantastisk personal och alla tröstande rapporter om att cancer numera i allt större utsträckning kunde botas, såg Hasse bara mörker och hopplöshet framför sig när han såg skylten till onkologen. Filip sökte hans hand. Han kände också av stämningen.
En blåklädd sköterska stannade upp och vände sig vänligt mot dem.
”Kan jag hjälpa er med något?”
”Vi söker Eva Nelander-Wein. Finns hon möjligen här? Hon hade en läkartid idag på förmiddagen och vi kan inte nå henne på telefon. Jag tänkte att hon kanske blivit kvar här av någon anledning.”
”Jag känner inte igen namnet men jag ska gå och fråga. Är ni säkra på att det var här hon var idag?”
”Ja, det är jag, eller det tror jag att jag är.”
Hasse kom på att han faktiskt inte frågat henne var hon fick behandling någonstans, han hade bara utgått ifrån att det måste vara på samma ställe som där hans egen mor behandlades.
”Ett ögonblick. Sitt ner så länge.”
Hon visade in dem i ett väntrum. Filip satte sig ner på yttersta kanten av en stol och kastade oroliga blickar mot Hasse. Det dröjde en stund. Sjuksköterskan dök upp igen och frågade efter Evas personnummer. Hasse gav henne det och hon försvann igen. Han drog sin stol nära Filips och lade den oskadade armen om hans nacke.
”Det ordnar sig, gubben. Det kommer bli bra.”
Pojken tittade nästan argt på honom.
”Vadå ordnar sig? Pappa, hon kommer att dö. De kan inte bota hennes cancer.”
”Så här är livet. Jag har gått igenom samma sak.”
”Vilken jävla tröst är det?” suckade Filip och böjde huvudet framåt.
Strax därpå dök sköterskan upp igen
”Hon är inte patient hos oss. Jag beklagar. Kanske vårdas hon i Göteborg på onkologen där. Hon kan ha skickats dit direkt.”
Kvinnan log ursäktande. Hasse och Filip tittade oförstående på varandra. När de kom ut till bilen kramade Filip om sin pappa.
”Hon kanske inte är sjuk. Vi kanske bara har drömt alltsammans.”
Hasse log åt sonens naiva tanke. Om det ändå vore så väl.
”Jag kör dig hem, gubben. Själv måste jag tillbaka till jobbet några timmar till, men vi syns senare. Jag fortsätter att söka efter henne.”
Kapitel 35
Onsdagen den 2 april klockan 08.00
Isa tog yttre befälet åt sidan och pratade lågmält med honom. Två uniformerade kollegor satt vid bordet intill och lyssnade nyfiket. De förstod att när länskriminalens utredare besökte deras korridorer, var det med all säkerhet något på gång. Med tanke på den spända stämningen som rådde i polishuset och alla spekulationer kring hur utredningen om bombdådet framskred, väckte Isas och Veras närvaro uppmärksamhet. Strax därpå lämnade tjejerna polishuset i sin civila Saab med yttre befälsbilen tätt bakom. Ute längs Fristadsvägen slöt hundföraren Axel Johansson upp med sin blågulvita herrgårdsvagn. De parkerade på en liten återvändsgränd i änden av Däckvägen och samlade ihop sig för att lägga upp taktiken. Isa och Vera hade satt på sig skyddsvästarna under jackorna och båda kontrollerade så att civilhölstren med vapen och Rakel-radio satt som de skulle. De kände båda en pirrande känsla av spänning inför vad som låg framför dem. Samma härliga hjärtklappning som var typisk på den tiden de själva körde radiobil, men som kanske var mindre vanlig i rollen som utredare av grova brott.
Realistiskt sett kunde ingen förvänta sig något av det här uppdraget. Att söka i skogen efter en koja som möjligen kunde ha utgjort tillhåll för bröderna Bericha i slutet av nittiotalet var förmodligen helt lönlöst. De visste ju alla hur det var med barndomens kojor. Efter åratals tärande av väder och vind fanns oftast bara en hög med pinnar kvar, förutom möjligen alla oförglömliga minnen som var förknippade med platsen. Med all säkerhet skulle det vara så även i detta fall. Hasse hade heller inte haft någon särskilt bra koll på var den gamla hyddan låg. I närheten av Stora Tosserydssjön hade han sagt, men det var stora skogar det handlade om. Det fanns gott om stigar som löpte kors och tvärs och därmed var också området frekvent nyttjat av friluftsmänniskor. Om kojan fanns kvar borde någon ha sett den och märkt om den var bebodd.
Med hundföraren i spetsen började gruppen vandra österut från brytpunkten. När de väl hade passerat vägarbetsområdet kom de in i en vacker barrskog med mossbevuxna stenar och raka, stolta stammar. Marken doftade av barr och fuktig jord. Axel Johansson följde sin hund i lång lina. Han iakttog den noga för att få en förvarning om den vindade upp något intressant.
De gick på led. Vera och Isa var på helspänn. Yttre befälet hade vapnet framme och lät vaksamt blicken söka av terrängen. Det blev en lång vandring fram till sjön. De mötte ett medelålders par som joggade förbi och tre pensionärer som satt på en stock och njöt av det varma solskenet med termoskaffe i muggarna. Isa nickade vänligt när de passerade och hon kunde höra det nyfikna mumlet bakom dem.
Efter en stund dök det glittrande vattnet upp mellan träden och hundföraren Johansson stannade och vände sig mot de övriga.
”Var det här Hasse trodde kojan fanns?”
”Så som jag har uppfattat det, ja. Någonstans nära sjön men han mindes inte på vilken sida.”
De stod tysta en stund och lyssnade. Fåglarnas vårsång och det stilla suset från trädkronorna fyllde luften.
”Han eldar inte i alla fall”, sa Vera och såg sig om.
Ingenstans kunde man ana röken från en eldstad. Himlen var blå och klar. Högt över deras huvuden låg en vit, kilometerlång svans av ett flygplan.
”Vi går runt sjön i högervarv och ser om vi får någon markering”, föreslog Axel Johansson och började gå. De andra följde honom i hälarna. De passerade några stora klippblock som skymde sikten och tog det extra försiktigt. Halvvägs runt sjön vaknade hundens intresse. Schäfern lyfte huvudet och vädrade i vinden samtidigt som svansen stannade i upplyft läge. Det fanns något där som avvek från den doftbild som annars vilade över marken. Återigen stannade de upp och lyssnade. Var det ännu en joggare eller kanske en skogsvandrare på promenad? Skogen tätnade och det blev allt svårare att se mellan träden. De fick böja undan grenar och huka sig för att komma framåt. Den täta granskogen stod som en vägg. Axel Johansson valde att vika av åt sidan för att de skulle kunna ta sig fram lättare. Hunden ville emellertid en annan väg och hundföraren fick dra honom med sig.
De kom runt ännu en stor stenbumling, hög som ett mindre hus. De var nu långt från stigen och de traskade över stenar, stubbar och murkna grenar. Ett och annat knakande röjde dem. Axel Johansson vände sig om och satte fingret framför munnen för att få dem att gå tystare. När han vände sig tillbaka fick han plötsligt syn på den. Kojan låg inklämd mellan klippan och en stor gran vars yviga grenar nästan helt dolde den. Det var den gröna presenningen som dragit till sig hans uppmärksamhet.
Axel Johansson höjde handen i luften och de övriga stannade upp. Isa sträckte på sig för att se. Hon skymtade något mellan träden ett tiotal meter längre fram. Hon tog fram sitt vapen och gjorde mantelrörelse. Axel Johansson släppte loss hunden från linan. Schäferhanen sprang direkt mot kojan och kollegorna följde försiktigt efter. Hunden for omkring men höll sig helt tyst. Strax därpå kom den tillbaka och satte sig flåsande vid husses ben. Med dragna vapen gick de fram till kojans baksida. Isa rundade ett träd och stannade tvärt. Framför henne vid en mosstäckt sten låg en mörkklädd människa i huvudstupa sidoläge. Hon drog efter andan. De andra tre slöt upp bakom henne.
”En döing”, sa Johansson och tog några steg närmare.
Han sjönk ner vid den livlösa kroppen.
Det var en man. Bakhuvudet var blodigt och det mörkbruna, långa håret låg klibbat mot skallen. I ena handen låg ett skjutvapen. Den andra armen låg utsträckt snett framåt. Ansiktet var dolt av vegetationen. Isa gick försiktigt fram och sjönk ner på huk bredvid hundföraren. Hon vek undan växterna vid mannens huvud.
”Det är Jashar.”
Kapitel 36
Han låg i en kista med mjuka stoppade insidor av sammet. Där var trångt och locket var stängt och låst. Han kände det lena tyget tätt mot ansiktet. Han fick ingen luft men det var som om det inte bekom honom, istället fylldes han av ro. Men så hände något. Kistan började gunga fram och tillbaka. Något var fel. Människor bar kistan mot en stor ugn. Okända röster trängde igenom det ökande oljudet från eldens sprakande. Till sin fasa förstod han vad som var på väg att hända. De skulle kremera honom levande. Paniken sköljde över honom och han skrek, men alla ljud från hans mun dog där inne i den mörka, vadderade kistan. Han hörde inte ens sin egen röst. Han skrek ännu högre, så högt att halsen sved men inte ett ljud kom ut. Näsan fylldes av rök. Stickande, svart rök. Värmen från ugnens lågor svedde hans rygg. Kistan brann och plötsligt bländades han av ett intensivt ljussken. Kistlocket flög upp och han satte sig skräckslagen upp samtidigt som elden fick fatt i hans hår och kläder. Han brann som en fackla. Hans desperata skrik överröstades av flammornas dån. Men så upphörde allt tvärt och det blev åter mörkt, tyst och stilla. Drömmen var över för denna gång, men den skulle komma tillbaka. Så fortsatte det. Dygn efter dygn. Han kämpade mellan vakenhet och djup sömn. Vid varje tillfälle när han var nära att slå upp ögonen blev smärtan så outhärdlig att han gled tillbaka in i medvetslösheten igen. In i nästa mardröm.
Han låg fastbunden i gruset under en brännande sol. Någon hade bundit för hans ögon och öron med ett tjockt, blodfyllt bandage. Det var svart och tyst men han kunde känna hur de fanns där runt omkring honom, de som ville honom illa. De såg hans ömklighet men ingen hjälpte honom. De lyfte inte ett finger för att lindra hans plågor. Hans armar och ben var förankrade i marken med kedjor av rostigt stål som skar in köttet. När smärtan blev för stor spände han kroppen som i en båge. Han kom inte loss. Utmattad föll han ner igen. Gång på gång. Då kände han dem. De kom krypande i tusental. Först kittlande, men sedan började det svida. Myror. Plötsligt fanns de överallt. Tiotusentals röda myror gnagde upp hans hud, hans ögon och tunga och de fyllde hans näsa och öron. De kröp in i alla hålrum och invaderade hans kropp utifrån och in. Överallt lade de ägg och ur äggen kröp det vita larver som åt upp hans muskler, senor och fett. Han blev till ett utätet skal, förtorkat och bränt.
Så kände han äntligen brisen som svepte in. Vinden ökade i styrka. Den blåste bort alla hungriga insekter och han kände svalka för första gången på evigheter. Någon hällde vatten på honom. Kallt, kylande vatten. Äntligen, de skonade honom. De hade ändrat sig och bestämt att han skulle få leva. Han steg upp mot ytan. Långsamt försökte han forma ord. Läpparna löd honom inte. Han ville säga till dem att han var tacksam men det blev bara en obegriplig gröt som flöt fram ur hans mun. Precis när han trodde att allt var över drog någon iväg honom igen, släpade honom i armarna längs ett cementgolv med krossat glas. Hans kropp rullade från sida till sida och sylvassa glasbitar trängde in genom hans nakna hud och fläkte upp honom. Han försökte skydda sig men hans händer var bundna och benen gick inte att röra. De hängde och slängde efter honom som slamsor av tjockt läder. Han skrek till dem att de skulle sluta men återigen kom det inga ord.
”Låt mig vakna!” skrek han med full kraft. ”Hjälp mig upp. Tänd ljuset. Väck mig!”
De hörde honom uppenbarligen inte men han visste att de fanns där. De stod i en cirkel runt honom och talade men han hörde inte vad de sa. Plötsligt skar ett isande, obevekligt oljud genom hans huvud, som när man skär med en slö kniv över en glasruta. Öronen blödde. Han kröp ihop i fosterställning. När skulle tortyren upphöra? När skulle han få frid?
Då kände han plötsligt en hand på sin arm. En mjuk hand som försiktigt smekte den lilla hudyta som var hel. Någon försökte väcka honom. Han ville så gärna vakna. Till varje pris. Han vädjade. Någon kysste honom. Det var en sval kyss på hans kind. Mycket långsamt drog någon bort de tunga, svarta skynken som omgav honom. Det var hans mor. Han kände igen hennes doft. En välbekant doft som trängde in i hans undermedvetna.
”Är du vaken, Samuel?”
Han hörde inte frågan. Hon lutade sin kind mot hans. Han försökte lyfta en hand för att visa att han var medveten om hennes närvaro. Det gick inte. Armen låg orörlig kvar vid hans sida. Istället försökte han sig på en nickning. Varför var allt så svart? Var befann han sig? Varför stängde ingen av det plågsamma oljudet?
Återigen en smekning. Var det hon som satt bredvid honom och strök hans arm? Han mindes ingenting. Vad hade hänt? Han visste att han var vaken men ändå kändes det som om han fortfarande drömde. Smärtan, hettan, klådan.
Misstog han sig? Var det en del av samma hopplösa mardröm som hade plågat honom så länge? Och om det inte var en mardröm, vad hade han då att vakna till?
Orken tröt och han gled iväg igen. Tillbaka till ugnen. Tillbaka till myrorna. Han skrek men det förblev tyst. Tyst som i en grav.
”Jag tror att han är vaken”, viskade Kristina till sin make. De satt i det mörka rummet på var sin sida av sängen. Gardinerna var fördragna och där var svalt och tyst.
”Hur märkte du det?” Jaakko iakttog henne uppgivet.
Han hade inte sett vad hon hade sett.
”För en kort sekund kände jag hans närvaro. Han rörde huvudet när jag smekte hans arm. Jag är säker på att han kände att jag är här.”
”Gode Gud, hoppas du har rätt.”
En liten gnista hopp tändes i hans ögon.
”Ska vi hämta sköterskan?”
”Varför? Han sover igen. Vad finns det att titta på nu? Han ser ut som han gjort de senaste dagarna. Vi väntar tills det händer igen.”
”Jaakko, vad känner han egentligen just nu? Tror du att han har ont?”
”Jag vet inte. Jag har inte en aning. Jag hoppas att han inte lider. De ger honom mycket smärtstillande. Han slipper säkert plågas.”
En vitklädd sjuksköterska kom in i rummet. Hon log deltagande mot det tappra paret som suttit vid sin sons sida utan uppehåll de tre senaste dygnen. De var hålögda och bleka.
”Ni behöver sova, kära ni. Kan jag hjälpa er med en sängplats så att i alla fall en av er kan få sträcka ut sig lite?”
”Jag vågar inte lämna honom. Jag tror att han var mycket nära att vakna nyss”, sa Kristina med ett försiktigt leende mot sköterskan.
”Säger du det. Vad underbart.”
Sjuksköterskan sken upp.
”Det kan mycket väl vara så. Vi är inne på fjärde dagen nu. Den värsta chocken kan ha lagt sig och kroppen börjar långsamt återhämta sig. Vi har hoppats på att det snart ska ske.”
”Hur kommer han uppfatta situationen när han vaknar?” frågade Jaakko allvarligt.
”Jag vet inte. Vi har ingen aning om vilka skador han har på hörsel eller syn ännu. Hans hjärnverksamhet har sett normal ut vid de undersökningar som har gjorts men det är först i vaket tillstånd vi kan avgöra om han har några neurologiska skador.”
”Vad tror du?”
”Jag tror ingenting. Jag är specialist på brännskador. Här gör vi vad vi kan för att hantera dem, men huden är kroppens största organ och vid så här allvarliga brännskador går patienten igenom en fruktansvärd pärs. Det är en smärtsam och riskabel läkningsprocess och den försvåras av allt glas som trängt in. Vi måste ha tålamod.”
Kristina rös ofrivilligt. Hon orkade nästan inte lyssna. Hon vände sig tillbaka mot sängens huvudände och iakttog Samuel. Han var bandagerad runt ögon och öron. Den lilla yta hud som anades mellan de vita bandagen var rödfnasig och fylld med små, röda kratrar ur vilka en halvklar vätska trängde fram. Slangar löpte från droppflaskor och dränage kors och tvärs, och kablar höll koll på hjärtrytmen och syresättningen. Hans bröst höjdes och sänktes i långsam takt. Det var lätt att bedra sig och inbilla sig att han sov en rofylld sömn. Kristina förstod att han kämpade. Varenda cell i hans kropp var i uppror. Han förlorade vätska ur alla öppna sår och små glasbitar pressades upp igenom hudens lager för att tränga fram under stor smärta.
Hon böjde sig fram och kysste på nytt hans kind och i samma ögonblick ryckte han till. Ett svagt gnyende ljud kom över hans läppar och han nickade tre gånger med huvudet. Det var uppenbart att rörelserna var medvetna. Långsamma och kontrollerade.
”Ser ni! Han är på väg tillbaka.”
Kapitel 37
När Hasse nåddes av beskedet att Jashar Bericha hade anträffats död vid kojan i skogen fylldes han av dubbla känslor. Han kände sig nöjd över sin intuitiva känsla att Jashar hade tagit sin tillflykt till gamla jaktmarker, men hans död var en gåta. Det var inte det han hade väntat sig. Vad skulle detta komma att innebära för utredningen? Hasse hade betraktat Jashar som huvudmisstänkt för polisattentatet även om vykortsskriverskan Susanne Larsson och hennes två bröder hade seglat upp som intressanta alternativ.
Gunnar Nordin hade berättat att det fanns vissa tecken på att Jashar möjligen tagit sitt eget liv. Den tekniska undersökningen var ännu inte avslutad och rättsläkaren hade inte påbörjat sin undersökning av kroppen, men det fanns saker som talade för att han skjutit sig själv. Jashar Bericha hade anträffats precis utanför öppningen till kojan med ett skjutvapen i handen. Han var skjuten i munnen och kulan hade passerat rakt genom huvudet och ut genom nacken där den hade lämnat ett stort utgångshål. Döden hade varit ögonblicklig. Av allt att döma hade han stått på knä när han sköt sig och hade sedan fallit huvudstupa framåt och blivit liggande. Han dog med andra ord där han anträffades och det fanns inga tecken på strid.
Hasse befann sig på ICA på Allégatan där han handlade en enkel lunch i avvaktan på att Gunnar, Vera och Isa skulle ta sig tillbaka in till polisstationen. Efter att ha betalat gick han ut och stötte ihop med Peter som var på väg in i butiken.
”Tjena! Glada nyheter, hörde jag”, sa Peter och lyste som en sol.
”Menar du Jashars död så är jag inte säker på att det är så glada nyheter.”
”Nej, jag menar Samuel Kangas. Han är på väg att återfå medvetandet. Jag fick precis besked om att han har varit vaken till och från flera gånger idag.”
”Det var roligt att höra. Väldigt roligt. Hur mår han?”
”Han hör inget, verkar det som, men han svarar på beröring och han gör försök att tala. Han har skador runt munnen, men han försöker i alla fall kommunicera.”
”Är han döv? Det är kanske ganska självklart efter den smällen. Trumhinnorna måste ha gått sönder.”
”De säger att hörseln nog kan räddas men det är osäkrare med synen.”
”Vi skulle behöva tala med honom. Men det kommer förstås att dröja.”
”Jag förmodar det. Kan du vänta på mig förresten, jag ska bara köpa lite lunch jag också”, frågade Peter.
”Självklart.”
Hasse ställde sig med ryggen mot skyltfönstret och studerade förbipasserande medan Peter försvann in i butiken. En liten bit framför honom satt en romsk tiggare på sin filt med en pappersmugg intill sig. Hasse iakttog honom vemodigt. Han satt där varje dag, vecka ut och vecka in oavsett väder. Hur jävligt måste de inte ha det där hemma i Rumänien för att betrakta detta liv som ett bättre alternativ?
Han tänkte på alla upprörda medborgare som efterlyste förbud och lagföring av tiggare, som ett sätt att få slut på eländet. Välmående människor som stördes av Östeuropas påträngande fattigdom nu när den förkroppsligades på de prydliga gatorna hemma i Borås. På tidningarnas insändarsidor spekulerade politiker och arg allmänhet över hur organiserat tiggeriet var och hur utsatta de stackars romerna var för penninghungriga landsmän som utnyttjade dem. Vad ingen pratade om var att människor i alla tider har organiserat sig, oavsett om det handlar om en shoppingresa för svenska pensionärer till Ullared, en sväng till bordershopen i Puttgarden eller för att tigga ihop pengar till sin tillvaro i ett främmande land. Det var inget konstigt i det. Klart de samarbetar och söker synergieffekter de också. Problemet var inte tiggeriet, utan orsakerna bakom dessa människors belägenhet. Den löstes knappast med böter och avvisning. Han log mot mannen och lade en guldtia i muggen. Han fick ett tandlöst leende tillbaka.
Plötsligt fick han syn på Roland Kagerlid, Evas sambo, som kom gående över gatan men som ännu inte upptäckt Hasse. När han närmade sig på trottoaren fick han syn på Hasse och en skugga av skam spred sig över Rolands ansikte. Han såg ut som om han sökte en möjlighet att vända om men insåg att det var för sent.
”Hej Roland. Hur är det med dig?”
Roland hälsade tillbaka med en stressad rörelse. Han ville uppenbarligen vidare, men Hasse hindrade honom.
”Vi var på sjukhuset igår, jag och Filip, och sökte Eva. Jag trodde att hon var på ett återbesök. Men hon var inte där. Vet du var hon behandlas någonstans?”
Roland såg ut som ett frågetecken.
”Vadå behandlas?”
Hasse blev alldeles kall invärtes. Eva kanske ännu inte hade berättat något för Roland. Hur kunde hon ha låtit bli att göra det?
”Ursäkta. Här trampar jag på som en elefant i en glasaffär. Du vet inget?”
”Vad då vet inget? Vad talar du om?”
”Hennes sjukdom?”
”Är hon sjuk?”
”Jag har ringt dig. Flera gånger sedan igår.”
”Jag har bytt nummer.”
”Okej. Jag förstår. Vet du var hon är?”
”Har inte Eva berättat för dig? Vi är inte ett par längre. Jag har flyttat ut sedan en månad tillbaka.”
Hasse stirrade oförstående på honom. Eva hade senast i söndags talat om Roland som sin partner. Hon hade sagt att han stöttade henne och ställde upp vid hennes sida.
”Hon är sjuk, Roland. Hon är för helvete dödssjuk och du drar. Vad är du för jävla karl?”
Hasse kände ilskan växa inom honom. Den fåfänge och stroppige Roland stod där framför honom och berättade att han svikit Eva när hon behövde honom som mest. Vad var han för ynkrygg?
”Hasse, Eva är inte sjuk. Inte som du tror. Hon är psykiskt sjuk.”
”Du är inte lite fräck du.” Hasse tog ett steg mot Roland och skulle precis ta tag i honom när Peter dök upp bakom honom.
”Nu är jag klar”, sa Peter och stannade upp. Han kände spänningen mellan männen.
”Avbröt jag något?”
”Vi går nu, Peter. Annars gör jag mig bara olycklig på det här kräket.”
Roland backade några steg och lät dem passera. När de kommit några meter ropade han efter Hasse:
”Hon ljuger om sjukdomen, Hasse. Du får inte tro på allt hon säger.”
Hasse nonchalerade honom och fortsatte med hastiga steg mot polisstationen.
”Vad var det där för något”, frågade Peter när de kom in i hissen.
”Äsch, inget särskilt.”
”Han verkade i alla fall göra dig rejält upprörd.”
”Det är en lång historia. Vi tar det en annan dag. Nu skulle jag vilja att vi samlar ihop oss och bestämmer hur vi går vidare. Jashar Berichas död påverkar utredningen i allra högsta grad och vi behöver diskutera vad vi ska prioritera och vad som kan läggas åt sidan. Ringer du tjejerna så syns vi i konferensrummet om en halvtimme. Jag äter på mitt rum.”
Peter stod kvar med sin inköpta lunch och konstaterade förvånad att han fick äta ensam.
Hasse slog sig ner i stolen och ställde kassen på skrivbordet. Armen värkte och dunkade. Han tog av sig jackan och lyfte upp skjortärmen. Försiktigt lyfte han på förbandet för att granska bettskadan. Såg den inte lite inflammerad ut? Han suckade tungt och tog sedan upp mobilen och ringde Annie. Hon svarade efter fem signaler och lät stressad.
”Har du tid att prata?”
”Jag är mitt uppe i en genomläsning av ett ärende som jag ska upp på förhandling med om en timme men självklart har jag tid för dig. Vad gäller det?”
”Jag behöver ditt goda omdöme.”
Han berättade om besöket på Borås sjukhus tillsammans med Filip föregående dag och sedan om mötet med Roland. Hon lyssnade utan att avbryta.
”Varför berättade du inte igår kväll att du letat efter Eva uppe på sjukhuset?”
”Jag hade fullt upp med att beklaga mig över mina fula skador från matchen med den där jäkla hunden. Jag tyckte inte det var så märkvärdigt då, men jag har fortsatt att söka Eva idag på morgonen och sen sprang jag på Roland utanför Ica.”
”Har de gått isär? Det var verkligen en överraskning.”
”Ja, det var oväntat. Jag trodde de hade det bra tillsammans. Men det här med cancern, varför skulle hon ha mörkat det för honom? Varför säger han att hon är frisk?” ”Hon har berättat det för båda sina barn, inte ljuger hon för dem om något sådant här?”
”Jag vet inte. Jag får inte tag på henne. Ingen har haft kontakt med henne på minst ett dygn. Jag blir orolig. Varför har inte pojkarna berättat för mig att Roland och hon separerat?”
”Ingen aning. Eva kanske inte har talat om det för dem. De bor trots allt mest hos oss. De har väl inte märkt något.”
”Vad ska jag göra nu?”
”Jag uppfattade henne som förhållandevis balanserad men visst, man kan bedra sig. Det är ju ingen idé du ringer runt till andra kliniker, de lämnar ändå inte ut några uppgifter. De har sekretess. Vi får vänta.”
”Har du hört talas om någon som inbillat sig att den är döende?”
”Nej, aldrig men man kan aldrig veta hur folk beter sig i kriser av olika slag.”
”Det är ju fan också. Okej, jag avvaktar. Vi syns ikväll.”
”Jag älskar dig, Hasse. Släpp detta nu. Du har väl fullt upp på jobbet.”
”Visserligen. Förresten, Jashar Bericha är död.”
”Det var som fan.”
”Vi snackar mer sedan. Tack för att du finns.”
De avslutade och Hasse plockade upp maten ur kassen. När han ätit klart tog han fram ett tomt, vitt papper och började rita upp en skiss över ärendet. Han gjorde bubblor för alla lösa trådar och band samman aktuella personer med händelser och kända förutsättningar. Snabbt var pappret fullt. Han la ner pennan och studerade nöjt sitt verk. Därefter reste han sig, tog med sin teckning och gick bort till konferensrummet. Det var dags för möte.
Kapitel 38
Vera tog av sig civilhölstret och lade det på golvet bredvid sig. Hon samlade ihop det långa, utsläppta håret och fäste det med en snodd. Isa satt redan på plats mitt emot en sammanbiten Karin och Peter som fortfarande åt.
”Kommer Gunnar in?”
”Han är kvar ute i skogen men jag har med mig information från honom så vi kan börja”, svarade Isa.
”Vi startar med Jashar Berichas död. Isa och Vera, vad vet vi?”
Isa gav de övriga en sammanfattning av förmiddagens händelser.
”Såg han ut att ha bott där ute länge?”
”Svårt att säga. Han hade mycket mat kvar och det fanns inga sopor. Möjligen har han eldat upp skräpet. Han hade bra utrustning, sovsäck, spritkök, ja allt man behöver för camping i vildmarken.”
”Hur länge tror man att han varit död?”
”Han var kall och stel. Antagligen ganska länge, men det är svårt att bedöma. Ett dygn kanske. Vi får mer uppgifter från rättsmedicinen under eftermiddagen.”
”Tecken på strid?”
”Nej, inga i lägret i alla fall men han har skador på huvudet. Det var svårt för Gunnar att bedöma om de kom från skottskadan eller om de beror på något annat. Kulan har gått rakt genom skallen.”
”Finns det något som tyder på att det har varit fler som bott där?”
”Jag tycker att det mesta tyder på att han bott där ensam. En bädd, en tallrik och så vidare.”
”Var kojan väl dold?”
”Det var nästan omöjligt att se den från tjugo meters håll. Det är rena urskogen. Utan hunden hade vi aldrig upptäckt den”, svarade Vera.
”Bra av dig, Hasse, att komma ihåg den. Du hade rätt.”
”Rena turen”, svarade Hasse och log nöjt.
”Något mer som är av intresse?”
Isa tog fram en självförslutande plastpåse och höll upp den framför sig. Den innehöll en mobiltelefon av märket Sony.
”I innerfickan på hans jacka hittade vi den här. Tro det eller ej, men det var samma telefon som användes för att ringa in till ledningscentralen och rapportera om bombbilen. Vad säger ni om det?”
Hon log med hela ansiktet.
”Wow!” sa Peter med munnen full av mat.
”Samma telefonnummer?”
”Ja. Karin har listorna över samtal från den här mobilen, eller hur?”
”Visst.”
Karin sökte i sin hög med papper och drog fram utdraget från telefonbolaget.
”Som jag tidigare berättat var kontantkortet inköpt den 24 mars i en närbutik på Sjöbo Torg. Kontant betalning. Telefonen har använts i Borås, i huvudsak i närheten av Sjöbo eller nordost om centrum. Senaste samtalet var i måndags och gick till ett annat okänt nummer. Samtalstid två minuter lite drygt. Inga signaler uppfattade från telefonen sedan klockan 16.30 på måndagseftermiddagen då den stängdes av helt.”
Hasse funderade högt.
”Det betyder att Jashar förmodligen befunnit sig ute i sitt läger sedan i måndags eller möjligen ännu tidigare. Mobilen dör till slut då batteriet är urladdat. På lördagen befann han sig i Göteborg, åtminstone ringdes samtal från aktuell mobil till polisens ledningscentral från en plats i närheten av polishuset på Ernst Fontells plats vid Ullevi. Jashar måste ha disponerat ett fordon för att ta sig till Göteborg. Var finns bilen nu? Varför skulle Jashar, efter att ha hållit sig undan ett antal dygn och med rätt mycket förberedelser, vad jag kan förstå, plötsligt besluta sig för att ta sitt liv? Det är något som inte stämmer.”
”Han sörjde sin bror och kom till en gräns då han gav upp. Han hade hämnats och var kanske nöjd”, föreslog Vera.
”Han var inte en sådan person som tar sitt liv”, sa Hasse.
”Kände du honom så väl?” frågade Karin som ogillade när man generaliserade kring människors beteenden.
”Väl och väl. Jag har följt honom under åren och jag har alltid sett honom som en överlevare, en kille som kämpar hela vägen.”
”I vilket fall som helst så har vi en misstänkt som är död. Vi har en telefon som använts vid attentatet och ett starkt motiv till hämnd. Vad som förvirrar är att vi också har ett gammalt ärende där Jashar Bericha och Johan Kangas binds samman och vi har även på annat sätt konstaterat att de båda har anknytning till varandra. Vi har en kvinna som skriver vykort till dem båda och uttrycker tillfredsställelse över att de drabbas av samma förlust som hon själv. Hur kommer Susanne in i det hela och vad har hennes bröder för koppling? Hjälp mig?”
”Jag har förhört Susanne idag. Hon medgav att hon skickat vykorten, men först när hon pressades angående omständigheten att hennes saliv säkrats på frimärkena. Fram till dess förnekade hon. Två minuter efter att vi lämnade hennes hus igår, ringde hon till sin bror Tom Larsson. Jag har tagit fram samtalslistor avseende hennes telefoni. Vi får förmoda att hon varnade honom för att vi är henne eller möjligen dem båda på spåren. Kanske är Jon inblandad. Men vad har de gjort? Jashar binds till sprängningen men vi hittar inget, absolut inget, som binder Tom Larsson till attentatet”, sa Karin.
”Finns verkligen skäl att hålla kvar ’Paddan’?” undrade Peter.
”Knappast”, svarade Karin.
”Varför skickade hon vykorten, då?” frågade Isa.
”Hon säger att hon gjorde det för att visa dem att hon fortfarande visste att de var inblandade i hennes systers död och att de aldrig skulle komma undan. Hon ville visa att hon gladdes åt att de förlorat sina bröder. Hon utgick ifrån att Samuel Kangas skulle dö.”
”Hur visste hon om Valons död och hur kände hon till att det var just Samuel som skadades så svårt? Det har inte stått i tidningarna.”
”Hon hänvisar till att i hennes värld sprids sådan information snabbt. Det är allt hon medger.”
”Det låter mystiskt. Hur tror hon själv att sprängningen har gått till?” frågade Hasse.
”Hon har ingen aning. Hon gläds bara över att Johan fick skicka sin bror in i eldhavet, som hon uttryckte det.”
”Jag hade hoppats på att vi skulle finna något hemma hos ’Paddan’ men nu gjorde vi inte det. Efter det här med Jashars död och att vi funnit telefonen känns det svårt att hålla kvar honom. Istället får vi lägga våra krafter på att binda Jashar vid sprängningen så att vi kan säga att vi har klarat upp fallet. Det är viktigt att utesluta att det finns några medgärningsmän på fri fot som kan lagföras.”
”Jashars gamla kompisar. Vad heter de?” frågade Isa.
”Imad Ecmic och Adnan Baki”, svarade Vera.
”Vi får rikta in oss på dem. Se vad ni kan få fram från spaningsregistret. Umgås de fortfarande? När kontrollerades de tillsammans senast? Har vi någon kollega från områdespolisen som har bra koll på de här killarna? Har du lyssnat av inspelningen ännu, Peter?” frågade Hasse.
”Nej, jag har inte hunnit. Min tanke var att sätta mig med det idag, men så hände allt det där ute vid Tosserydssjön.”
”Och förhör med Johan Kangas om vykortet? Vem har genomfört det?”
”Jag var uppe i familjens skyddade boende och höll ett kortare förhör med honom”, svarade Karin.
”Vad sa han då?”
”Han säger att han inte har en aning om varför någon skulle vilja skicka ett vykort till honom med den innebörden. Jag frågade om han mindes Veronika Larsson, men det gjorde han inte. Han verkade helt oförstående och kunde inte komma på någon som skulle vilja honom eller Samuel något ont.”
”Där ser man. Han mindes knappt att han varit skolkamrat med Jashar heller. Kangas måste ha förträngt stora delar av sin uppväxttid. Nåja, sätt igång och jobba allesammans. Jag vill ha mer info om Bericha och den tekniska undersökningen av hans skogsläger. Isa, du jobbar på att få fram det fordon som han kan ha disponerat. Karin, du avslutar Susanne och Tom Larsson vad det avser åklagaren. Vera, du kollar igenom samtalslistorna igen. Finns några intressanta nummer som kan tillhöra eventuella medgärningsmän till Jashar? Finns kopplingar till Målsryd och området där ute?”
Hasse delade ut sina order och reste sig sedan och samlade ihop högen med papper som han hade framför sig. Han skulle precis lämna rummet när telefonen ringde. Han kastade ett öga på displayen. Evas mobilnummer.
Kapitel 39
Hasse gick med raska steg till sitt rum och stängde dörren om sig innan han svarade.
Han hörde knappt hennes röst, den var så svag.
”Eva! Var är du? Jag har sökt dig i två dagar?”
Hon svarade inte men han hörde henne snyfta förtvivlat.
”Vad har hänt, Eva? Snälla, svara mig!” Oron växte.
”Jag vet inte”, viskade hon otydligt.
”Vad är det du inte vet? Är det var du är?”
”Jag sitter i bilen.”
”Kör du bil nu?”
”Nej.” Rösten bröts av gråt.
Var befann hon sig? Vad hade hänt? Han kände sig maktlös.
”Eva, svara mig nu lugnt och fint. Du sitter i bilen, men var står bilen? Mår du dåligt?”
”Det är ingen idé, Hasse. Det är slut. Jag orkar inte mer.”
”Säg var du är”, uppmanade han med strängare röst för att få ur henne svaret.
”Be barnen om ursäkt åt mig är du snäll. Be dem om ursäkt för vad jag har gjort. Jag menade aldrig att skada dem.”
Samtalet bröts. Han tittade ner på mobilen.
”Fan också.” Han ringde upp hennes nummer igen men fick inget svar.
”Helvete också!”
I full fart sprang han ut ur rummet och bort till hisshallen.
Vad skulle han göra nu? Han måste få veta var hon befann sig. Hon lät fullkomligt desperat, som om hon var redo att ta sitt liv. Var kunde hon finnas? Var hon vid ett sjukhus eller utanför bostaden? Var skulle han börja leta? Vi måste pejla telefonen! Fort som fan.
Han ringde upp det länsvakthavande befälet samtidigt som han tog hissen ner till garaget där han hade sin privata bil. Med mobilen fasttryckt mellan kinden och axeln backade han ut från den trånga parkeringsplatsen och var nära att dra hela högersidan mot en av pelarna. Det kändes som en evighet innan han äntligen fick svar. Med stressad röst drog han omständigheterna och bad om en pejling av Evas mobil.
Hasse svängde höger på Sandgärdsgatan och hjärnan gick på högvarv. Var skulle han börja söka? Han körde först hem till villan, deras gamla gemensamma hem från tiden då de var gifta. Hennes bil fanns inte där och ingen öppnade när han ringde på. Morgontidningen låg kvar i brevlådan. Han letade upp extranyckeln från den plats där de brukade förvara den och öppnade ytterdörren. Två minuter senare hade han sprungit igenom hela det tomma huset. Han slogs av hur där såg ut. Kläder och prylar låg huller om buller, sängen var obäddad och i köket stod gammal disk kvar i diskhon. Sophinken stank och det stod gammal mat på bänken. Det såg ut som om hon hade gett upp allt. Eva, som normalt var så pedantisk. Det var så olikt henne att lämna hemmet i det här skicket. Han kontrollerade hennes telefonsvarare men fann enbart meddelanden från Filip. Ingenstans fanns något som kunde ge den minsta vink om var hon uppehöll sig.
Han satte sig åter i bilen och försökte se framför sig vilka platser hon skulle kunna tänkas uppsöka om hon var förtvivlad och ville göra sig själv illa. Han visste av erfarenhet att självmordskandidater ofta begav sig till en plats som betytt mycket för dem i det förgångna. Han kom att tänka på sin egen bostad och körde genom stan ut mot Varbergsvägen, där han och Annie bodde. Inte heller där fanns hon. Han körde förbi pojkarnas skola och passerade sedan sjukhuset där hon jobbade och spanade ut över personalparkeringen. Ingen röd Volvo någonstans.
Mobilen ringde. Det var länsvakthavande. De hade fått fram koordinater på mobilpejlingen.
”Telefonen finns i närheten av Gingri, mellan Fristad och Rångedala. Exaktare än så går inte att få. Där är glest mellan masterna”, förklarade befälet.
”Gingri?”
”Ja, säger det dig något? Vi har satt yttre kommissarien Fredman på ärendet. Han är på väg mot Borås. Jag gav honom ditt nummer.”
Hasse tänkte intensivt. Han gick tillbaka i tiden och försökte minnas om den lilla orten Gingri eller trakterna där omkring varit viktiga i Evas liv. Plötsligt ramlade polletten ner.
”Spetsfabriken i Gingri! Det var ju hennes farfars ställe. Hon var ofta där som barn. Jag kör dit”, svarade han upphetsat.
Hasse vände bilen etthundraåttio grader så att det tjöt om däcken. Han tog riksvägen ut mot Rångedala i hundrafemtio kilometer i timmen och vek av in på den kurviga vägen mot Gingri. Det var evigheter sedan han var här ute sist. När han körde radiobil hände det att de hade ärenden hit men det var länge sedan.
Spetsfabriken i Gingri drevs som ett familjeföretag fram till nedläggningen i början av sjuttiotalet. Evas farfar ansvarade för fabriken tillsammans med sin bror. Fabrikörsvillan i anslutning till fabriken var en äldre, sirlig byggnad och Hasse erinrade sig att Evas farfars bror med hustru hade bott där när Eva var barn och att hon hade tillbringat delar av somrarna hos dem. Det kunde mycket väl vara en sådan plats, starkt förankrad i barndomen och symboliskt viktig för Eva.
Han gasade och gruset sprätte i vägrenen när han skar ut med hjulen i sina vågade kurvtagningar. Hans inre var i uppror. Han kände Eva som en stabil och pålitlig människa som aldrig hade visat upp livströtthet eller haft psykiska besvär som han kände till. Var det den tuffa cancerdiagnosen som knäckt henne?
Vägen var kuperad och slingrade sig igenom den vackra naturen men han såg ingenting av omgivningarna. Han koncentrerade sig på att hålla fordonet kvar på vägbanan. Han körde på gränsen av sin förmåga för varenda sekund kunde vara livsviktig. Vid varje sidoväg som han passerade spanade han in för att se om han kunde upptäcka hennes röda bil parkerad någonstans. Då och då skymtade han ån Viskan mellan de nakna träden. Han kom ner till bron vid fabriken och körde in till sidan för att tänka. Han tog fram mobilen och försökte ringa henne på nytt men fick inget svar. Hennes telefonsvarare gick igång efter sex signaler.
Hasse lämnade bilen och gick ett varv i omgivningarna. Han såg den ståtliga fabriksvillan, som visst var någon form av konferensanläggning numera. Därefter rundade han en stor, äldre byggnad som verkade vara ombyggd till bostäder. Där stod några fordon parkerade utanför men ingen röd Volvo. Han vände om och gick uppströms en bit. Något hundratal meter längre upp gick en liten väg in från huvudvägen i riktning mot ån. Det var en grusväg, smal och delvis igenvuxen. Han hajade till. I slutet av vägen anade han något rött. Det var en bil, det var uppenbart, men han kunde inte uppfatta vilket bilmärke det var. Hoppet steg inom honom och han började halvspringa. När han hade femtio meter kvar startades bilen och baklyktorna tändes. Nu stod det klart för honom att det var en Volvo och att någon satt i bilen. Han hade äntligen hittat henne. Pulsen steg och han kände lättnad över att hon var vid liv.
Men vad tänkte hon göra? Skulle hon backa mot honom? Hade hon sett honom komma?
Han ökade farten och såg till sin fasa att hon styrde rakt ut i terrängen. Volvon lämnade grusvägen och guppade fram på den ojämna marken i riktning mot ån.
”Vad i helvete!” hann han tänka innan han förstod. Han passerade springande två stora stenbumlingar vid vägens slut, men Eva hade kört förbi dem, ut på gräset över stubbar och sten. Han hörde hur bilens underrede skrapade i och hon gasade för fullt för att komma loss. Hon var bara ett tiotal meter bort. Han såg hennes korta, blonda hår genom bakrutan. Hon vände sig om och stirrade på honom med uppspärrade ögon. Hennes mun rörde sig men han uppfattade inte vad hon sa.
”Stanna, Eva! För sjutton. Stanna bilen!”
Hon brydde sig inte om honom utan fortsatte. Precis när han var framme i höjd med bakdörren fick bilen en extra skjuts framåt och på ett ögonblick var den framme vid åkanten. Utan att han kunde göra ett enda dugg såg han hur den stora, röda Volvon tippade framåt och kanade ner i det mörka strömmande vattnet. Bilen flöt iväg en kort bit, för att strax därpå sakta börja sjunka med fören först.
”Eva!” skrek han i panik, drog av sig jackan, slet av sig skorna och kastade sig i det iskalla åvattnet. Den skadade högerarmen dunkade och kylan tryckte ut luften ur lungorna. Han simmade mot bilen som nu lagt sig på sidan. Hennes vita ansikte skymtade inne i kupén. Hon gjorde inte en ansats att rädda sig själv, utan stirrade bara på honom med tomma, uttryckslösa ögon. Hon såg drogad ut. Förtvivlat dunkade han näven mot sidorutan, men inget hände. Hur skulle han kunna krossa den? Hur lång tid hade han på sig innan bilen sjönk helt? Vapnet hade han inte fått med sig så han kunde inte skjuta sönder rutan. Vilka alternativ fanns? Han tittade upp mot åkanten bakom sig och såg ett stenröse några meter upp på torra land. Det snabbaste han förmådde simmade han tillbaka ett tiotal meter och kröp upp. Där greppade han en sten stor som en knytnäve och vände om igen. Bilen hade nu snurrat runt och låg upp och ner mitt i ån. Den hade flutit iväg ytterligare några meter och han simmade mot den med stenen i ena handen och näsan precis över ytan. Hjärtat slog ansträngt i bröstet och det kändes som om det skulle brista. Han förbannade sin dåliga kondition och blodsmaken steg i munnen. När han nådde fram till bilen tog han ett djupt andetag och dök ner under vattenytan. Det sprängde i öronen och det iskalla vattnet fick det att svindla för ögonen. Miljoner små bubblor lämnade den sjunkande bilen och sikten var dålig. Han bankade med stenen på sidorutan men inget hände. Vattnet gjorde hans rörelser långsamma och kraftlösa. Han simmade runt och försökte med bakrutan. Lungorna sprängde av syrebrist. Han gick upp och hämtade luft och dök igen. Inom loppet av de sekunder det hela pågick passerade minnesbilder från hans och Evas gemensamma liv igenom hans huvud. Han såg pojkarna framför sig och insåg att det fanns en risk att han skulle stryka med själv. Tanken gav honom nya krafter. Några få slag till och äntligen brast bakrutan. Bilen vattenfylldes på ett ögonblick och Eva tumlade runt under det starka trycket. Han grep tag om hennes jacka och drog henne med sig. Hon gjorde inget motstånd utan följde viljelöst med. Han tog avstamp från bilen och sköt sig upp mot ytan med henne med sig. Sekunden senare kunde de båda dra djupa syrerika andetag.
Han släpade henne en bit bort från ån och ropade oavbrutet på hjälp. Mobiltelefonen var förstörd i byxfickan och han kunde inte komma i kontakt med ledningscentralen. En äldre man hörde hans rop och kom gåendes på en stig genom skogen från en mindre gård intill. Han kom till undsättning. En halvtimme senare hämtade ambulansen Eva. Hon var svårt nedkyld och dåsig och Hasse hade inte fått ur henne ett vettigt ord under deras långa väntan på kollegorna.
Så nära ögat, tänkte Hasse när ambulansen försvann i riktning mot Borås. Kall, våt och uppriven körde han tillbaka mot stan efter att ha pratat en stund med yttre kommissarien, som till slut hade anlänt. Det var overkligt. De sista dagarna hade varit så omtumlande. Han längtade bara hem till Annie och lite lugn och ro. Han behövde vila.
Kapitel 40
Torsdag den 3 april 2014
klockan 07.10
Han vaknade med frossa. Han vände sig på sidan och kände hur hela kroppen värkte. Det är ju fan också, tänkte han uppgivet. Det fanns inte tid för sjukskrivning nu. Från köket hördes Annies stökande och en doft av nybryggt kaffe spreds i lägenheten. Utanför fönstret hade det ljusnat.
”Är du vaken?” frågade Annie från dörröppningen.
”Hur är det med dig?”
”Jag vill dö.”
”Du kommer inte dö. Du kan möjligen få en lunginflammation. Orkar du gå upp?”
”Måste jag?”
”Troligtvis”, sa hon och satte sig bredvid honom. ”Jag kan inte smälta det som hände igår. Tänk om ni hade strukit med båda två.”
”Det hann jag också tänka på när jag dök, men det hindrade mig inte. Jag hade tunnelseende på riktigt. Nu vet jag vad det innebär”, svarade han och försökte sätta sig upp. Hon hjälpte honom och sköt in en kudde bakom hans rygg.
”Du är en verklig hjälte, Hasse.”
”Jag är en slagen hjälte. Armen bultar som om den vore av och huvudet känns som om det ska sprängas. Har jag feber, tror du?”
”Har du feber? Vilken fråga. Du är varm som en kamin och högröd i ansiktet. Du kan inte gå till jobbet idag, Hasse.
Det vore helt vansinnigt.”
”Några värktabletter, sedan är jag på fötter.”
”Du måste lyssna på din kropp. Du är inte precis ung längre.”
”Tack för det, Annie. Hur har Max och Filip tagit det hela?”
”Jag hade ett samtal med killarna igår efter du hade somnat. Jag tror jag har kunnat förklara det mesta men de har fortfarande tusen frågor. Hur kunde hon göra så här? Det är så jäkla grymt.”
”Hon måste vara psykiskt sjuk. Ingen frisk mor gör så mot sina barn.”
”Som hon skrämde upp dem. De har ju varit helt förstörda de senaste dagarna. Komma hit och berätta att hon var döende i cancer och så har hon hittat på alltsammans. Jag som gick på det, med hull och hår. Hur kunde jag vara så korkad?”
”Hon var väldigt övertygande. Jag gick också på det. Tänk på hur hon såg ut, mager och eländig. Det fanns ingen anledning för oss att inte tro henne.”
”Skämdes hon inte nu?”
”Jag försökte få ur henne ett svar varför hon gjort som hon gjorde, men hon hade inget. Hon medgav bara att allt var påhittat men kunde inte ge någon vettig förklaring. Det har förmodligen blivit för mycket för henne och hjärnan har inte mäktat med. Klimakteriet, livskris, Roland. Jag tror att det blev kortslutning för henne. Men jag lovar, hon har verkligen trott att hon skulle dö av cancer, så på sätt och vis har hon inte hittat på det.”
”Men Hasse, hon visste ju till och med vilken sort hon hade drabbats av. Vad har hon fått det ifrån?”
”Enligt läkarna på sjukhuset har hon behandlats för magsår under mars månad. Troligtvis har hon väl googlat på nätet och tankarna har farit iväg med henne. Kanske ville hon bara ha uppmärksamhet, jag vet inte. Självmordsförsöket var i alla fall ett tydligt rop på hjälp.”
”Gjorde hon någonsin något liknande när ni var gifta?”
”Nej, inte alls. Hon hade visserligen temperament och var hetlevrad ibland men inte värre än vad jag är, men hon var aldrig inbillningssjuk eller deprimerad. Jag tror att den här krisen har gjort henne neurotisk. Hon har verkligen trott att hon var dödssjuk och att självmord var den bästa lösningen.”
”Har läkarna bekräftat att allt var påhittat? Jag menar, kan vi lita på att hon inte är sjuk?”
”Jag fick beskedet av läkaren på medicinkliniken. Eva har ingen cancer.”
”Jag inte kan smälta hur man kan lura sina nära och kära på det viset som hon har gjort. Du får ursäkta mig, men det är så jävla grymt.”
Han nickade men sa ingenting.
Annie reste sig för att gå.
”Jag har gjort frukost åt dig förresten men måste sticka nu, så du får äta ensam. Jag tycker att du ska stanna hemma idag. Du kan väl jobba härifrån?”
”Tack, Annie. Jag får se vad jag orkar. Jag älskar dig.”
Hon gav honom en slängkyss och försvann ut ur rummet.
Hasse låg kvar och tittade upp i taket. Han kände sig lättad och omtumlad på en gång. Eva skulle inte dö, men hur skulle allt bli? Kunde de någonsin komma att lita på henne igen? Med viss ansträngning satte han sig upp på sängkanten och kände hur det snurrade i huvudet. Det kändes som ett oöverstigligt hinder att ta sig ur sängen. Mobiltelefonen ringde och avbröt hans funderingar. Det var Gunnar Nordin.
”Han blev mördad.”
”Vad säger du? Vem blev mördad?”
Hasse försökte få ordning på tankarna i sin dimmiga, febriga hjärna.
”Jashar Bericha har inte skjutit sig själv. Det mesta talar för att han skjutits av någon som velat att det skulle se ut som ett självmord.”
”Hur vet ni det?”
”Han har en skada i nacken. Någon har slagit honom med ett trubbigt föremål, vilket förmodligen gjorde honom medvetslös. Han sköts först när han låg ner med huvudet åt sidan. Vi kan konstatera utifrån hur blod och hjärnsubstans skvätt att han inte suttit på knä eller stått upp när han sköts. Någon har stuckit in pistolpipan i hans mun och avfyrat och därefter lagt vapnet i hans högra hand. Men mördaren gjorde ett misstag.”
”Vad då?”
”Jashar Bericha var vänsterhänt.”
”Det var som fan.”
”Ja, det kan man säga. Vi har undersökt omgivningarna noga och det finns spår som inte härrör från kollegorna som varit på plats. Ett tjugotal meter bort från lägerplatsen fanns ett skoavtryck från en grövre känga. Där har ingen av våra egna gått. Vi har slagit fast att Jashar förmodligen dog natten mellan måndag och tisdag. Föremålet som användes för att slå honom i bakhuvudet kan vara en grövre trädgren som anträffades på platsen. Vi är inte färdiga med undersökningen av den ännu.”
Hasse funderade. Mobiltelefonen i Jashars ficka som band honom vid sprängningen, var den placerad på honom på samma sätt som vapnet hade placerats i hans högra hand? Eller var Jashar verkligen inblandad i attentatet? Hade någon, kanske en medgärningsman eller en helt annan person, valt att rensa undan honom? Mördaren visste uppenbarligen var Jashar uppehöll sig. Vem kunde känna till det? En nära vän till Jashar? Kunde Tom Larsson vetat detta och sökt upp honom för att hämnas?
”Något mer?” frågade Hasse efter en stunds tystnad.
”Jag hoppades att du skulle fråga.”
”Kom igen nu, Gunnar!”
”Skoavtrycket som vi säkrade vid Jashars koja överensstämmer med ett skoavtryck som vi säkrat i skogen i närheten av bilen som sprängdes i Målsryd.”
”Oj då! Det var inte illa. Var det inte Jashars egna avtryck då? Han måste ju ha vandrat runt kring sitt läger?”
”Nej, vi har jämfört hans kängor med avtrycket och det är inte samma sula. Dessutom är det en storlek fyrtiofem vi har att göra med och Jashar hade bara fyrtiotvå.”
Gunnar lät väldigt nöjd.
”Jag kommer in till stationen om en stund. Ska bara få i mig lite tabletter så jag får ner febern.”
”Är du sjuk?”
”Jag förmodar att du inte hört talas om mina bravader igår?”
”Nej, inte ett ord.”
”Likaså bra. Vi syns senare. Är rättsläkaren klar med undersökningen av Jashars kropp?”
”Nej, han har en del kvar men du får besked så fort jag får in något nytt.”
Hasse gick ut i badrummet och iakttog sitt ansikte i spegeln.
”Fan, vad jag ser ut.”
Håret stod på ände, huden var högröd, det fanns djupa påsar under ögonen och blicken var simmig. ”Jag måste orka”, sa han till sig själv och sköljde ansiktet med kallt vatten.
