Om de som kan teckna – och jag som inte kan

Den där killen däremot, han hade lite för mycket begåvning och kanske en aningen mycket fritid och ritade saker som faktiskt LIKNADE något. Man såg vad det var. Utan att behöva stå tre meter bort, kisa med ögonen och använda fantasin något så hejdlöst.

När man var liten var allt så enkelt. Mamma och pappa var tvungna att säga ja, oj så fint du har ritat Hanna, verkligen jätteduktigt, du blir nog konstnär när du blir stor. Även om det var lite blåa och gröna och röda streck huller om buller och en pil som pekade på en häst i ett flygplan.

När jag blev äldre så ansträngde jag mig lite mer och försökte utveckla min fantastiska begåvning. Jag köpte en bok om hur man lär sig måla ansikten. Mina såkallade ”ansikten” blev både skelögda och snea och den tidigare nämnda kisa-och-stå-långt-bort-tekniken fick användas flitigt av de få lyckliga människorna som såg mina konstverk. Det såg helt enkelt inte riktigt klokt ut. Som om mina tecknade personer hade genomgått fruktansvärt misslyckade skönhetsingrepp gjorda med Frankenstein som modell.

Tids nog utvecklade jag en mycket bra teknik för att handskas med mina teckningsproblem. Det var nog den bästa idé som jag knäckte under mina tidiga år. För tro mig, de bra idéerna kom sällan på den tiden. Istället för att lägga ner den otroliga mängden tid och energi som det tar att bli duktig, så struntade jag i att lära mig måla över huvud taget.

Jag kan inte säga att jag ångrar det idag; jag vet inte riktigt vad jag missat. Däremot ångrade jag att jag inte läste hela artikeln om Peter förrän för några dagar sedan. Då hade jag fattat att hans utställning tagit slut och inte gått till Stadsbiblioteket helt i onödan och sett ut som en idiot, bara för att försöka beundra konstverk vilka man inte behövde kisa för att se skönheten i.

Hanna Karlsson