Idrott eller teaterpjäs?

Den som var allra mest intressant under de tre nämnda galorna var dock, för min del, Marie Göransson, något av grand old lady på den svenska kulturens högborg, nämligen Kungliga Dramatiska Teatern.

Hon hade att dela ut pris i någon kategori, vilken minns jag inte. Det som var minst sagt frapperande var att hon hävdade att hon har större intresse av en bra idrottstävling än en dito teaterpjäs.

Och detta skulle man höra av en av svensk teaters främsta. Var det månne för att fjäska in sig med idrottsauditoriet? Knappast. Marie Göransson har tillräcklig integritet för att våga säga vad hon vill.

Så vad är det då inom idrotten som kan engagera en teatermänniska?

Det första svaret är förstås spänningen. Varje sporttävling är unik, medan en pjäs som spelas kväll efter kväll slutar på samma sätt, oavsett hur viktigt budskap som framförs. I båda fallen kan man uppskatta goda prestationer, lysande skådespeleri eller sköna idrottsprestationer à la utförsåkningens Lindsey Vonn, fotbollens Leo Messi eller tennisens Roger Federer.

Möjligen kan en hängiven teatermänniska känna avund mot de främsta idrottsmännen, vars enorma inkomster knappast svarar mot deras nytta för mänskligheten, även om uttrycket bröd och skådespel har anor från det antika Rom. Det gällde att på detta sätt få människor att trivas med den regering de hade. Det var både teater och gladiatorspel som lockade.

Med tanke på den ekonomiska ojämlikheten kunde kanske Dramaten sätta upp Molières komedi "Den girige".

Bernt Carlsson