Hans Hallebo var en förnöjsam man

Under mina nästan 35 år som reporter på Ulricehamns Tidning fick jag förstås tillfälle att träffa och lära känna många människor.

Nyheter • Publicerad 8 september 2011

Med somliga blev det blott kortvariga, närmast parentetiska träffar, medan andra gjorde djupa intryck på mig. En av dessa starka personligheter var Hans Hallebo.

Inte så att jag dagligen och stundligen går och tänker på honom, men minnet av honom väcktes till liv i söndags, då jag lyssnade till några tonsättningar av Hallebos dikter.

Annons

Jag har nog inte tänkt så mycket på det tidigare, men det är märkligt hur väl denne man förmådde använda sig av det svenska språket. Hans dikter byggdes upp på gammalt gott vis med rytm och rimmönster av olika slag.

Han var så vitt jag vet ingen studerad karl, men språksinne hade han förvisso.

Hans bodde ensam på sin lilla gård Hallebo i Öra socken. Där var han född och där stannade han kvar, uppenbarligen helt förnöjd med sin lott. Hans syster bodde granngårds, så helt utan mänskligt sällskap var han inte.

Jag träffade Hans Hallebo vid två tillfällen, ett på hans gård, det andra i äldreboendet Gäsenegården, där han tillbringade sina sista levnadsår.

Det som kännetecknade Hans Hallebo var hans vänlighet och ödmjukhet samt förnöjsamheten med det liv och den situation som var hans.

Han hade en genuin kristen tro, och den ville han dela med sig av till sina medmänniskor.

Han skrev en otrolig mängd dikter, drygt 5 000, varav en mindre del publicerades i sex diktsamlingar samt i Ulricehamns och Borås tidningar.

I UT medverkade han under många år med lördagsbetraktelser, i all ödmjukhet betitlade Sabbatstankar.

Hans Hallebo var förvisso en märklig man, väl värd att minnas. Han blev 92 år gammal, avled 2006.

Bernt Carlsson

Numera förefaller det vara höjden av lycka att uppmärksammas, att bli en så kallad kändis. Tänk om Hans Hallebo fått en hög utbildning. Hade han då blivit en känd författare?

Hallebo tolkar sin förnöjsamhet i dikten Bondelycka, ur boken Som skyar över hav.

Du gav mig en skog att röja,

du gav mig en täppa att så.

Du gav mig en åker att plöja

under en himmel blå.

Du gav mig glädjen att känna

bidande åkrars ro

och ännu större än denna:

En kallelse och en tro.

Du gav mig såningsmans möda

när våren kom i april.

Men glädjen att sedan få skörda

hör också en åkerman till.

Du gav mig kraften att spänna

muskler i hårda tag

men också rätten att känna

mig trött efter slutad dag.

Tack, Gud, för det bästa på jorden:

Ett hem och en bönevrå.

Hjälp mig att ej för jorden

Så här jobbar Ulricehamns Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons