En revy med få lokala poänger

Att som nyhetschef på Ulricehamns Tidning ta plats på premiären av Ulricehamnsrevyn för att skriva en recension är att likställa med att simma häftigt fjärilsim i en ankdam. De som ska recenseras är politikerna som nästa vecka ska intervjuas och en av textförfattarna är min företrädare på den stol som jag dagligen begagnar.

Nåväl, låt oss hålla det hela sakligt och för fridens skull börja med det som är bra.

Ulricehamnsrevyns kärna är precis som de senaste åren en kvartett. De lokala sångfåglarna Isabel Sörling och Linda Skogholm med sina kavaljerer Jonathan Albrektsson och Roger Persson är precis lika briljanta som vanligt. De ovan nämnda covernumren av Galenskaparna och Abba är musikaliska stycken av bästa märke. Jämfört med förra året är dock musiken nedtonad till förmån för mer pratiga nummer. Det gynnar inte helhetsomdömet.

Ett par teaternummer höjer sig över mängden och de två som sticker ut är båda författade av Jörgen Wester. "För Sverige istiden" handlar om kungahusets problemfyllda år. Det är ett tacksamt, och ganska enkelt, ämne att skämta om men några av poängerna som Wester hittat lockar fram kvällens mest ihållande skratt.

Westers andra bidrag handlar om Ulricehamns Tidning. Galenskaparnas "Man ska ha husvagn" har blivit "Man ska ha UT" och är, hör och häpna, något av en hyllning till lokaltidningen. Richard Hallifax och Camilla Karlsson gör sina bästa insatser för kvällen i numret som utspelar sig vid frukostbordet. Och Camilla Karlsson (från Ungdomens hus) kan ju sjunga. Visste hon det själv?

Trots de här nämnda höjdpunkterna så är helhetsintrycket att årets upplaga av revyn aldrig lyfter. Visst, det finns enstaka lustigheter att dra på smilbanden åt, men de lokala texterna är för svaga och överlag saknas den i revysammanhang så viktiga knorren. Det räcker inte att Ulf Svensson med grinande uppsyn försöker ragga upp en tjej med repliken ”Jag heter Stefan men kalla mig galten - för jag är så lik John Travolta i Grease (Gres)”.

På den nivån är det och när det handlar om politik så är det genomgående temat att Lassalyckan har kostat för mycket och att besluten i Ulricehamns kommun fattas utan att någon fattar något. Det är lite som att se UT-insändare från Ulf Svensson och Ingemar Basth i scenisk form.

Snuskigt är det också, förstås. Det är ju ändå revy. Männen i kvinnokläder med gigantisk byst finns där. Faktiskt också en stor löspenis som får dingla fritt från ett byxben under stora delar av ett nummer i första akten. Fnissen i salongen är då både ansträngda och generade.

Förra året hade Ulricehamnsrevyn en röd tråd och det gav en nyttig stadga åt anrättningen. Årets revy heter "På hal is" och temat Lassalyckan återkommer i flera nummer. Någon handling som leder åskådarna och skapar förväntan finns inte. Sannolikt hade manusförfattarna tjänat på att prata sig samman lite mer. Säcken hade gått att knyta ihop bättre.

Men, det är en lokal revy med lokala förmågor. Det är en salong som är till tre fjärdedelar besatt och de allra flesta ser ut att trivas.

Gott så.

Högre krav än så ska vi nog inte ha på Ulricehamnsrevyn.