Livlig diskussion i dödens vilorum

Särskilt när man försöker få en ettåring att sova i vagnen och samtidigt måste svara på en vetgirig treårings funderingar och hålla utkik efter andra levande på viloplatsen som kan ogilla att femåringen går balansgång på gravarnas kantstenar.

-Titta där, mamma! De som brukade sköta den graven har nog dött! Femåringen pekar mot en gravplats som säkert sett bättre dagar.

- Vi måste vinka till ängeln! påminner treåringen. Det gör vi alltid.

Det vill säga vi drar vagnen förbi den ståtliga gravplats som kröns av en ängelstaty. Ingeborg heter visst damen som ligger där under. Hon måste haft en alldeles speciell betydelse för Ulricehamn.

När vi tittar på gravstenarna får människorna bakom namnen liv. Jag kan för min inre syn se hur de slet för sitt leverbröd och för stoltheten över sitt värv. Barnmorskan, flaggunderofficeren och glasmästaren. En tragikomisk känsla infinner sig när jag börjar klura på hur många gravstenar jag själv kan behöva en dag för att ange alla titlar. Här vilar: Tandsköterskan, copywritern, vicevärden, revyaktrisen, metallarbetaren, barnskötaren, äldrevårdaren, kanslisten, hemtjänstassistenten, kulturarbetaren, tidningspraktikanten butiksbiträdet och Manpowernissen. Nog borde man ha rätt att vila efter så många jobb?

Dock vill jag inte komposteras under en sten när det är dags. Däremot har jag hört att man kan frystorkas efter sin död. Åtminstone om man är född – eller jag menar död - i Jönköping. Det lär vara en miljövänlig metod. Kroppen fryses ned till mycket låg temperatur. Sedan får man en stöt och blir ett pulver. Ungefär som Blå Bands såser. Smaskens till sista slicken, typ.

Idén om att bli bränd, hälld i en akustisk gitarr och nedgrävd på festivalområdet i Hultsfred får jag nog överge. Det är ju inte tillåtet. Men det hade passat mig. Då hade man kunnat njuta av vibrationerna i marken från alla diggande i festivalpubliken. Det skulle nog funka vid Sturebadet också med tanke på framtida allsångsarrangemang i Ulricehamn.

Monica Rydh