Julstämning i höstrusket
I fjol fick man det precis som man önskat, åtminstone vad gäller vädret. Det var mycket snö, så när den gammaldags julen tog sin början på första söndagen i advent var det rena rama julkortsstämningen. En nyinflyttad barnfamilj från storstaden Göteborg var närmst förundrad över idyllen bland trähusen utmed Stora Torget. Associationsbanorna löpte snabbt och fritt till Astrid Lindgrens värld, till Bråkmakargatan och Bullerbyn.
Då var det stämningsfullt med öppna butiker och med körer som sjöng julsånger
Hur opålitliga är emellertid inte vädrets makter? I år på första advent var det ungefär precis tvärt emot hur det var i fjol.
Regn och vind som nådde kulingstyrka och ganska många plusgrader i luften. Det var så långt ifrån den drömda gammaljuliga stämningen man kunde komma.
Men ändå gick det att känna stämningen. Adventsfirandet i kyrkan drog som vanligt fullt hus. Helt enligt traditionen sjöng Kammarkören, och kyrkoherden Carl Sjögren förhöjde slutpsalmen "Gå Sion, din konung att möta" genom sitt pianospel.
Kammarkören fortsatte på eftermiddagen med att sjunga ett antal julsånger i centrala staden, och visst kunde man känna på sig att julen, ljusets och fridens högtid, närmar sig.
Med tanke på att det i går, den 30 november, på Andersdagen, var slask och plusgrader kan man sluta sig till att det i alla fall blir den kall, och förhoppningsvis även, en vit jul.
Hur kan jag vara så säker på det? Jo, Om Ander slaskar så braskar jul.
Det är ett ovedersägligt faktum, belagt, tror jag, i Bondepraktikan. Så det måste man ju tro på.
Bernt Carlsson
Dagens fundering:
Vem gillar egentligen vem? I en förbryllande annons i tisdagens UT skriver Sparbanken "De som känner för Ulricehamn gillar vi". Det finns två subjekt men inget objekt i meningen och därför heller ingen mening i budskapet. Förmodligen är det de först nämnda som är föremål för bankens gillande. Det borde i så fall stått: Dem som känner för Ulricehamn gillar vi!
