Hellre Saade än vimsiga spindlar!
Men vad är det för pårökta tomtar som skriver våra barnramsor? Och vilka förläggare gör sedan tummen upp och låter trycka dyngan? Ovanstående stycke är en så kallad ”pip-och-kill-ramsa” som man tydligen ska läsa för sitt barn samtidigt som man tar tag i dess tå, fot, ben, etcetera.
Med första dottern läste jag entusiastiskt ramsor av denna karaktär för jag trodde liksom att jag var tvungen. Det var som om BVC-sköterskan skulle sänka en förbannelse över mig om jag inte slukade innehållet i broschyren, innehållandes utdrag från diverse ”god” litteratur, tillägnad det lilla barnet, som hon nyss tryckt i min hand.
Jo, jag förstår poängen. Att läsa och sjunga är bland det värdefullaste man kan göra för sitt barn. Det är bara det att med tredje avkomman är det inte säkert att man vill stå vid skötplatsen och sjunga om den förbannade spindeln som klättrar uppför trån och inte heller om den töntiga tomten som bor i ett hus vid skogens slut. Man är liksom fed up med ”pip-och-kill-ramsor” och att gunga i takt i en svettig ring med andra mammor på öppna förskolan.
Ytterst provocerande att erkänna, jag vet. Men jag blottar strupen. Jag orkar inte mer. Över min döda kropp att jag sjunger ”Blä-upp sa den lilla söta grodan...” en gång till. Med tredje dottern har jag kört en mer kompromissartad lösning. Tillsammans närmar vi oss musiken och litteraturen på ett sätt som är uthärdligt – för oss båda. Inspirerad av storasyrrorna står ettochetthalvtåringen och diggar framför Youtube när Eric Saade river av ”Hearts in the Air”. Och av hennes kroppsspråk att döma förstår vem som helst att hon inte misstycker.
Härom dan satt hon i mitt knä när jag bläddrade i en skvallertidning. Hon pekade på en söt tjej med färgglad klänning. –Titta där, ja! Det är prinsessan Victoria, berättade jag med sagoröst. Ser du vad tjock hon är om magen? Hon har en bebis i den! Och farbrorn med rolig mustasch där, heter Håkan Ljug... eller jag menar Juholt.
Det finns mycket att upptäcka i litteraturens värld, om man inte är så pretto att allt skrivet prompt måste omges av hårda pärmar och vara författat av humorbefriade, odistanserade klimakteriekärringar och –gubbar för den delen!
Monica Rydh
