Giv staten skolan åter

Allra värst tycks den allra viktigaste kulturinstitutionen, skolan, drabbas. Utan en bra skola och därav följande god utbildning ärt det svårt för våra unga att ta del av vår kultur. Det gäller både de sköna konsterna och vårt sätt att förhålla oss till varandra och vår omgivning, till vårt demokratiska system med andra ord.

1991 skedde något som jag är övertygad om är en bidragande orsak till att skolan lyckas allt sämre i att nå målet Världens, eller var det Europas, bästa skola. Då överfördes ansvaret till landets kommuner efter att ha varit en av statens viktigaste angelägenheter. Då hade vi en skolöverstyrelse och länsskolnämnder som såg till att varje skola fick de resurser som behövdes. Det var basresurser utifrån antalet elever och tilläggsresurser av diverse demografiska skäl.

När skolan var statlig fanns det en helt annan kontroll över verksamheten än i dag. Skolinspektörer åkte regelbundet ut i skolorna för att se om allt var som det skulle.

Nu vilar landet viktigaste uppgift i kommunpolitikernas händer, i Ulricehamns fall 15 ledamöter i kommunstyrelsen och 49 i fullmäktige. Numera finns varken skolstyrelse eller barn- och utbildningsnämnd, där förhoppningsvis insatta personer fattade beslut i skolfrågor. Nu är det de 15 i kommunstyrelsen som skall vara experter på all kommunal verksamhet. Har det blivit bättre?

Att döma av skolans allt sämre resultat torde svaret på frågan ovan vara nekande.

Så vad göra? Ta skolan på allvar och ge den tillräckliga resurser. Ge lärarna möjlighet att ägna sig åt undervisning. Som det är i dag går alltför mycket tid åt för dokumentation, konflikthantering och annat. Anställ personal som kan avlasta lärarna från diverse sidoverksamheter.

Återför skolan till statligt huvudmannaskap. Detta skall förstås inte ses som enbart ett underbetyg till kommunpolitikerna utan även för att det skall råda lika villkor mellan alla kommuner i landet.

Bernt Carlsson