Fira far året om och inte bara på söndag

I dignitet hamnar den hos mig någonstans mellan den egna födelsedagen och Kanelbullens dag.

Påfunden, med först Mors och senare också Fars dag, härstammar som så mycket annat från USA. I Sverige började seden att fira pappor 1931.

Enligt mitt sätt att se på saker och ting kunde man gott ha låtit bli.

Precis som med senare importerade anledningar att fira, typ Halloween och andra mer obskyra bemärkelsedagar, ser jag farsdagsfirandet främst som ett kommersiellt jippo ägnat att ge företrädesvis skjort- och slipshandlare en extra kassaförstärkning i en annars något köpsvag månad.

För mig kunde man utan saknad skippa den typen av föräldrafirande.

Jag kommer ihåg att jag redan i småskolan reagerade på både mors- och farsfirandet. Då skulle det ritas teckningar i parti och minut i skolan inför de konstruerade högtidsdagarna. Jag minns också de tomma blickarna hos de skolkamrater som av olika anledningar inte hade någon mor eller far att rita till.

Jag hoppas och tror att dagens lågstadieelever inte behöver ägna sig åt samma saker.

Min pappa hette Sixten och gick bort för ganska exakt elva år sedan. Han var en bra pappa som man har i tacksamt minne bevarad. Absolut ingen curlingförälder av dagens modell. Jag tror exempelvis inte han en enda gång var och tittade på när jag spelade fotboll eller handboll. Men han var ändå en bra pappa. För min syster och mig världens bästa. Trots ett hetsigt Wester-humör som en gång faktiskt resulterade i att syrran fick en hurring när hon utfallit i invektiv mot vår kära mamma. En fysisk bestraffning som jag tror han ångrade i många år. Några svordomar mot föräldrar, eller handgripliga tillrättavisningar, blev det sedan aldrig mer i det Westerska hemmet.

När pappa Sixten och mamma Eva i 85-årsåldern blev sjukliga kändes det helt naturligt att ställa upp och hjälpa till med både det ena och andra. När jag i dag hör vuxna människor med åldriga mödrar och fäder beklaga sig över allt besvär de har med sina gamla föräldrar blir jag både arg, ledsen och besviken.

Vadå besvär? Under de 15-20 första åren av ditt liv vem är det då som normalt alltid finns till hands om inte en mamma eller en pappa. I bästa fall båda. När dessa sedan på ålderns höst kan behöva hjälp och stöttning under en handfull år ser jag det som en ynnest att få betala tillbaka lite av det man själv fått som barn-ungdom.

Låt föräldrarnas sista år bli en hel radda av fars- och morsdagar. Och på vägen dit kan man också, utan några andra religiösa värderingar, ägna lite fler tankar kring det fjärde budordet.

Förmodligen betydligt mycket mer värt än en halvtaskig slips.

Jörgen Wester