En stilfigur till frukost
En oxymoron är en "retorisk figur bestående av två till synes oförenliga element". Frukosten är mycket viktig för mig och jag längtar efter att någon gång ha en fridfull sådan. En fridfull frukost.
Men med flera små barn i familjen är de där orden fridfull och frukost alltså två till synes oförenliga element. Det spelar ingen roll hur tidigt jag går upp eller hur mycket jag förbereder på kvällen. Det blir sällan fridfullt.
Nu uppskattar jag det livfulla också, men längtar ändå efter frid.
Just den här onsdagen känns de två äldsta pojkarna som två till synes oförenliga element. När den ene råkar räcka ut tungan blir den andra sur, och när den andra sjunger ropar den första:
– Nej, det är jag som ska sjunga, och brister ut i sång, sjunger högt att Per Olsson han hade en bonnagård...
Ljudnivån stiger och allt blir konflikt.
– Du pappa, du pappa, vet du hur en tisdag ser ut, frågar den minste?
– Nej, det vet jag inte.
– Så här, säger han och sträcker fram ett ensamt pekfinger.
– Neeej, ropar förstås den andre, så ser ju inte en tisdag ut, säger han upprört.
– Jaha, hur ser en tisdag ut då, frågar jag.
– Det vet ju bara de som är döda, säger han då med självklarhet i rösten.
Då drog jag en djup suck samt ett streck i debatten. Den meningen är en zeugma, som likt oxymoron är en så kallad stilfigur. Fast jag gillar zeugman mycket bättre, den liksom förenar. ”Två artskilda objekt förbinds med ett och samma ord.”
Nu hade jag här två artskilda objekt på vardera sidan om bordet. Frågan är bara vilket ord jag ska använda för att förena dem.
Hittar jag bara det kanske jag finner frid.
Anders Rosenberg
