En matsedel ett knäck och en grön Halda

Att män av hävd, och troligen nedärvda gener, haft svårt att lämna ifrån sig platsen vid grillen är en äldre sanning. Men nu börjar vi med Y-kromosomer även ta över platsen i köket. Till och med bullbakandet.

Fast bakar gör inte jag. Det lockar mig inte alls. Därför sträcker sig mitt matlagartittande på teve till program som handlar om mästerkockar, såna som träffas halv åtta i sällskap med Helge Skoog och en och annan naken kock. Leila får baka ifred från mig.

Från början var det egentligen ett utpräglat helgnöje. Jag hade absolut inget emot att ställa mig i köket en tidig fredagskväll och svänga ihop något festligt gott. Antingen till oss själva eller tillsammans med några vänner. Inget som helst motstånd mot att skala potatis fredag klockan 18 om det hela slutar med en aningen tillfuskad Sjötunga Walewska eller en god köttbit med potatisklyftor och en god rödvinssås. Och jag klarar mig utan sällskap vid spisen. Faktiskt är jag helst själv i mitt kockande. Ja, kanske sällskap av ett gott glas rödvin då. Lite att skvätta i såsen och resten i mig själv.

Så började det. Nu, när ledigheten gjort sig påträngande, blir det även vardagsmatlagning.

Fast då utan rödvinsinslag är kanske bäst att tillägga. Fina fisken och möra köttet byts ut mot rätter som fläsk med löksås, rotmos och fläsklägg och annat som benämns som husmanskost men som i många fall är minst lika goda som festmåltiderna.

Efter att ha sett två äldre farbröder i Italien laga mat för några månader sedan fastnade jag för ett riktigt italienskt långkok. Man nästan kunde känna dofterna gå igenom rutan. Så jag tog rygg på gubbarna och kokade på.

Det blev väl så där. I vart fall inte direkt uppskattat av den oäkta hälften. Det långkoket fick jag äta själv, varje dag den påföljande veckan.

Men annars verkar hon ganska belåten med matlådorna jag förser henne med i veckorna.

För oss som varit journalister under den gröna Haldans tid var en "matsedel" ett vedertaget mått på hur mycket text man skulle lämna ifrån sig efter ett "knäck". Om matsedeln och knäcket på något sätt har med mitt numera stora matlagningsintresse att göra låter jag vara osagt, men man kan väl säga att man fortsatt på den inslagna banan att koka ihop en bra historia...

Lätt rätt på enkelt sätt för en duett

Täck en eldfast form med ett rejält lager ruccolasallad. Dela en bit fetaost i två och lägg i formen. Ringla över olivolja och strö timjan över osten. Klyv en stor tomat i två delar och klicka över lite pesto. Ett paket mozzarellaost skärs i tio delar som rullas in i lika många skivor lufttorkad skinka. Lägg allt på ett trevligt sätt i långpannan. Lite mer olivolja över alltsammans och snöa över lite riven parmesanost. Sätt in i ugnen på 200 grader i cirka en kvart. Njut.