Böcker är min drog

Halv åtta gick vi in genom Ekeskogs dörrar och till min förvåning hade fler galna människor irrat sig dit på morgonkvisten. Jag var hemma. Om bokhandeln hade kunnat adoptera folk, så hade jag tvingat dem direkt, där och då.

Mina klasskompisar suckade och skakade på huvudena när jag berättade om mina, enligt mig, fantastiska inköp. Varför kan de inte fatta att Jane Austen för TRETTIONIO KRONOR är som att sno femton kilo oxfilé på Ica samtidigt som hon i köttdisken hjälper till? (Nej barn, prova inte detta hemma).

Folk har alltid kollat snett på mig när jag släpat runt på massa böcker, samtidigt som jag reagerat när folk inte vetat vem Birgit Sparre var eller vad gjorde. På något sätt har att läsa riktiga böcker blivit ovanligt i takt med att allt blir datorbaserat. Ljudböcker, läsplattor, matrecept på internet, nedladdningsbara böcker – allting finns numera bara några klick ifrån dig.

För mig har böcker, i sin ursprungliga, hårda och kännbara form, alltid varit något av en drog. Doften av en ny bok som slår emot en när man öppnar den är underbar, likaså är känslan av att slå igen en bok man nyss läst ut, dra en djup, nöjd suck och känna sig helt tillfredsställd. Det måste vara skönt för mamma att veta att lilla Hanna, hon går inte på crack eller marijuana, hon drogar ned sig i böcker. Faktum är att mamma också är en bokknarkare, om än inte lika stor missbrukare som jag. Jag är en bokknarkargalning, även om jag inte står i en mörk gränd och försöker sälja på dig insmugglade böcker som är ”sjukt billiga, kompis”. Jag är betydligt mer harmlös.

För att stilla mina behov krävs några lästa sidor om dagen, sedan är jag hög i några timmar och fullständigt, totalt nöjd. Då drömmer jag om böcker som flyger runt mig, om tusentals olästa sidor och om en bokrea som pågår för evigt.

Hanna Karlsson