Vilse i Washington DC

I morse var det riktigt skönt att vakna ur det fasansfulla läge jag hamnat i. Vilse och med minnesförlust i Washington vaknade jag omgiven av min väninna Neta, som bor i san Francisco sedan 60-talet, och alla utvandrade Sveor. De samlades och repeterade en körföreställning i en vit triumfbåge. Jag väntade lugnt efter en strapatsrik färd och promenad genom staden. Äntligen var det något jag kände igen, och någon som kände igen mig. Jag hade gett mig av tidigt på morgonen och tagit bussen för att göra ett jobb. Långt om länge upptäckte jag, att jag inte hade biljett, plånbok, handväska, dagbok, anteckningsblock eller kamera. Jag hade glömt vart jag var på väg. Det var bara att stiga av och försöka gå tillbaka i busslinjens sträckning. Det var en väldigt otäck känsla, att inte minnas var jag var inneboende, vad jag hette eller något annat. Det enda jag mindes, var att jag var svensk. När jag skulle säga namnet på dem jag bodde hos, försvann det och kvar hade jag minnesbilden av en man, en kvinna och ett litet barn. Vid en stor bar erbjöds jag en timmes jobb för att få ihop till taxi. Jag tackade nej till erbjudandet, eftersom jag inte visste vart jag skulle be den köra mig. I drömmen är händelserna nog så verkliga. Nog för att jag har dokumenterat dåligt lokalsinne, men att det ska behöva spöka även i drömmen! Mycket traskande och ångest hann det bli, undrar om det brände några extra kalorier? Det var väldigt skönt att landa i egna sängen i Götåkra efter den vådliga utflykten!