En figur i skogen

Dessutom en ganska slät och våt figur. Jag förstår inte hur jag hela tiden kan förtränga att jag har en kropp som inte vill samma saker som jag. För att få ner kroppen till rimliga proportioner har jag tagit i med hårdhandskarna med mig själv. Ridningen går hyfsat och ger rejält med träningsvärk och ikväll ska jag ansluta till konditions- och styrketräning i grupp för ryttare. Dessutom är det svampsäsong. Det innebär långa skogspromenader i kuperad terräng och i egen takt. Men det är dåligt med flåset. Min onda spiral gör att jag gärna sitter vid datorn, läser eller pysslar. Kreativt och bra för huvudmusklerna men inte för skrotten, men som sagt nu ska det bli andra bullar. När jag var och tränade med Kyra på hundklubben i veckan, hörde jag att det var svårt att få figuranter till helgens tävlingar. – Hur svårt kan det vara? Inte särskilt, sitta orörlig och vänta på att bli uppsökt. Men innan man kom så långt, skulle sökrutan stegas igenom och jösses med vilken fermitet det bar av. I skallgångskedja knatade vi genom träsk och över stockar och stenar i backar och dalar. Tråkig skog, inte en enda ätlig svamp såg jag på hela dagen. När hon som hade om det pekade ut var de olika passen var, påmindes jag om mitt dåligt utvecklade lokalsinne. Vi hade blivit fler figuranter än pass, så vi skulle gå omkring och avlösa varandra. Då blev jag lite orolig. Jag fick en plats i ett tält och erbjöd mig att sitta stilla där, för att inte ställa till med någon oreda för de tävlande. Efter diverse gymnastiska övningar hade jag intagit ett pyttelitet tält i en backe. Det var uppsatt vid en kraftig tall och en liggande stock. En stol hade jag fått med mig för att sitta på, men det var inte till att tänka på. I stället satt jag på tältduken över stocken. Med viss möda fick jag puttat in mössan och handskarna under rumpan på den kalla stocken. Först lutade jag mig mot stammen, men det blev för snett att sitta så. Ena benet somnade hela tiden. Ingen hund hördes, jag var inställd på att vänta en kvart på första ekipaget, så jag hade gott om tid att experimentera. Lösningen blev att ställa stolen på ett ben och luta den emot mig, så det blev en yta att luta mig mot. Många tankar hann passera. Situationer ur många lästa deckare och sedda rysare for genom huvudet. Inte minst lådan som Anna-Greta Lejon skulle förvaras i vid en planerad kidnapping. Skönt att det var ljust ute och inga onda anslag kunde anas. Tiden gick, många droppar föll in genom lufthålet, men ingen hund dök upp och talade om för omvärlden var jag fanns. Efter en dryg halvtimme dök en avbytare upp och jag blev friställd. Lite snopet, men nu har jag i alla fall ställt upp för klubben. Nästa gång jag ska erbjuda mina tjänster, hoppas jag vara i bättre form och skutta som en gasell över tuvorna. Efteråt var det stärkande för självförtroendet att lyssna till de tävlande. Av fem startande i elitklassen var det bara två som lyckades gå vidare och få göra lydnadsproven. Någon fick materialfel och någon villade bort sig i sökrutan och tappade riktningen totalt. Vid det laget satt jag torrt i trygghet i klubbstugan och fikade och väntade på prisutdelningen.