Monica Olsson–Rydh: Tunnelseende – en fördel när man passerar Ulricehamn

Skulle man kunna släta över det faktum att man färdas på en bro – inte över mörka vatten – utan över skrot och lump med en skylt som sa: - Välkommen till Ulricehamn – inte så fult som det ser ut!? Eller kan man med stora portioner självdistans och humor göra en vikskärm, ett slags kuliss som döljer skrotupplaget, likt den Musse Pigg och kompisarna har framför sin City Dump på julafton? På kulissen skulle någon konstnär kunna måla Åsunden, med dess segelbåtar och glitterblänk, ja allt det som man vill visa upp egentligen.

Förmodligen är mina förslag inget annat än förslag för papperskorgen. På tal om det, vilka sopkorgar vi har i stan! Dessa är i mina ögon ingen lyckad marknadsföring av Ulricehamn. Med sin fula design harmonierar de inte direkt med stadens skönhet och vad ska det kantiga blå U:et få folk att tänka? Välkommen till vägs ände eller en stel och kall återvändsgränd? Jag blir frusen och stel bara jag tänker på det. Bäst att mjuka upp mig med lite massage. Osökt kommer jag att tänka på ett ulricehamnskt ordstäv: Man ska inte gå över bryggan efter massage om man befinner sig mitt i sjön. Nej, för då går man ju åt fel håll.

Vad gör vi egentligen åt vår vilsenhet gällande marknadsföringen av vår lilla pärla till stad? Vi gör som alla andra städer med dåligt självförtroende – bygger höghus och storköp och flottiga snabbmatsrestauranger. Man vill ju inte utmärka sig för mycket. En resenär som mot förmodan får idén att stanna till här ska känna igen sig. Veta att ett butikskedjegetto och en hamburgare finns på armlängds avstånd, som överallt annorstädes. Och några höghus i stadssilhuetten. Det visar på att vi hänger med. Vi kan också.

Nej, gör som Lassalyckangrabbarna när de gömmer snö! Strö ett stort lager sågspån över all skrot som kantar entrén till Ulricehamn. Den resenär som kan gissa vad som ligger där under vinner en veckas vistelse inne i själva staden, där det ser mycket vackrare ut. Vi måste få folk att lyfta blicken från skrotberget.