Kort och gott om stans historia

Natten den 9 februari 1788 blev rådman Södermans 12-årige son kissnödig och fick gå till utedasset. I handen höll han ett ljus utan kåpa. Det blåste väldigt den natten och plötsligt fick pojken väcka sina sovande föräldrar och berätta att elden var lös. Tolv gårdar utmed gågatan brann ner och många blev hemlösa. Huset där familjen Söderman bodde låg ungefär där leksaksaffären ligger idag. Rådman Söderman fick sitta några veckor på Marstrands fästning som straff för att han inte haft pojken under uppsikt och sonen Anders fick pisk på Stora torget inför allmänhetens beskådan.

Rådhuset och den byggnad som idag hyser Axella och Synsam var några av byggnaderna som brann ner och som byggdes upp igen. Ryktet om förödelsen i Ulricehamn spred sig över landet och skalden Carl Michael Bellman startade en insamling till offren och skrev en dikt. Tack vare insamlade pengar kunde husen byggas upp igen och är från 1790-talet.

I januari 2020 är det 500 år sedan slaget på Åsunden utspelade sig. Danmarks här, ledd av Otto Krumpen stod på andra sidan sjön, ungefär mittemot Skottek med 10 000 legosoldater beväpnade till tänderna. De hade bland annat kanoner med sig. På isen möttes danskarna bönderna från Ulricehamn utrustade pilbågar, armborst och svärd. Allra längst fram red Sten Sture den yngre på sin ljusa häst. Ganska snabbt träffades han av dansk kanonkula som studsade på isen och dödade hans häst samtidigt som han fick omfattande skador i ena benet. Ulricehamnarna flydde och danskarna drog igenom stan och senare Ätradalen ända upp till Stockholm där sedan den danske kungen Kristian blev kung och Stockholms blodbad var ett faktum. Många av kyrkorna i Ätradalen bär spår av danskarnas framfart. De flesta kyrkdörrarna har kulhål från den tiden.

Kellos staty Sten Sture till häst står utanför det före detta museet på Jägaregatan 1.

Alla vet inte att Ulricehamn egentligen hette något annat före 1700-talet. Staden Borås anlades. Det byggdes industrier och staden växte. Ulricehamnsbygden var full av knallar och Borås försökte locka till sig alla dessa handlare genom skattelättnader. Borgmästare Anders Lundin tyckte att något åt detta. Samma handelsrättigheter som Borås skulle göra susen. Någon kom med idén att låta byta namn från Bogesund till något som skulle kunna blidka drottning Ulrika Eleonora. Flera brev skickades med erbjudandet att byta namn till hennes ära, om stan fick handelsprivilegier. Våren 1740 kom svar från drottningen där hon meddelade att det skulle gå bra att byta och hon skulle lämna över det här med handelsrättigheter till någon som hade ansvar för dessa. Det blev invigning med pompa och ståt 1741, men dess värre finns det inga papper på stadsprivilegierna. De gick upp i rök när rådhuset brann upp. När sedan slottet Tre kronor brann i Stockholm, försvann alla kopior.

Från järnvägsstationen upp till kurhotellet som låg där Lassalyckan ligger idag, byggdes det en spårvagnsanläggning som skulle kunna köra hotellgästerna sträckan. Men den blev inte så gammal den där spårvagnen. Den visade sig grå bra upp, trots höjdskillnaden på 170 meter, men nerför gick det väl fort, för spårvagnen kunde inte bromsa. Vid första turen nerför höll vagnen på att köra rakt in i kyrkan. En person hann precis undan när vagnen kom rullande uppifrån. Det blev en enda resa 1911, sedan insåg man att den var alltför farlig. Rälsen och kopparledningen plockades upp och kunde sedan säljas för en bra peng som gav bolaget bakom den en rejäl utdelning.

Och så var det kurhotellet också. Det får man inte glömma när vi pratar Ulricehamns historia. När det byggdes 1910 var det ett av Europas största trähus med sina fem våningar. Dit kom människor som hade det gott ställt och som behövde vila upp sig och få välgörande behandlingarna. De hade en egen läkare, doktor Andersson, och det fanns så kallade liggsalar ute i skogen där gästerna kunde ligga och insupa den friska luften. Prominenta gäster som revykungen Ernst Rolf ska ha tillbringat perioder där och det finns många historier om hur den levnadsglade Rolf blev tillsagd att ta det lugnare, varpå han ska ha svarat att ”det går länge som det går” men vid nästa påminnelse svarade ”det blir bättre och bättre dag för dag”. Selma Lagerlöf och den finske majoren Mannerheim hör till några av gästerna. Även kungen ska ha gjort ett besök där på 1970-talet,