Vi vill framtidssäkra avståndet mellan hus och vindkraftverk

Vi som motsätter oss exploateringen omnämns av exploatörerna som rädda och oroliga, en retorik som förminskar de problem som industriell vindkraft bär med sig – nämligen stora störningar av buller och ljus, samt kraftigt minskade fastighetsvärden. Vi är inte klimatförnekare, vi är helt enkelt invånare som kräver att vår äganderätt respekteras och att våra tillgångar inte urholkas till förmån för privata investerare.

Utgångspunkten är det medborgarförslag som yrkar på att avstånd mellan bostad och vindkraftverk sätts till 10 gånger höjden, istället för 800 meter som det nu står i översiktsplanen från februari 2022.

När avstånd diskuteras är det viktigt att förstå att vingdiametern på de verk som uppförs i dag skiljer sig drastiskt från de verk vi är vana att se. De V90-verk som står i Bondegärde har 45 meter vingradie men de nya som planeras har nära 100 meter vingradie. Eftersom ”swishet” uppkommer då vingspetsarna passerar cirka ”klockan fyra” betyder det fasta avståndet på 800 meter att närmaste bostad kommer att befinna sig 700 meter från bullerkällan. I praktiken blir det alltså en försämring från den gamla översiktsplanen från 2010 som krävde 750 meters avstånd från bostäder.

Att sätta avståndet i relation till höjden är alltså ett sätt att framtidssäkra respektavståndet när höjden blir högre och vingarna längre.

Tidigt under paneldebatten konstaterade Tekniska Verkens vd Henrik Valent att medborgarförslaget skulle omöjliggöra mer vindkraft i Ulricehamns kommun. Slutsatsen var att några måste göra en uppoffring och den uppoffringen ska alltså vi invånare i Ulricehamns kommun svara för.

Därefter betonade exploatörerna att vindkraft måste ”närproduceras” i Ulricehamns kommun. Vad de glömde säga var att de företrädde vinstdrivande företag som vill tjäna pengar genom att ta värden från våra fastigheter och vår närmiljö. De gav intrycket av att vindindustrin bedriver en ideell verksamhet ”för att klara den gröna omställningen”. Om inte det enorma elbehov tillgodoses, som vissa projekt i Norrland har, får vi räkna med fallande huspriser i Ulricehamn. Är det någon som tror att Göteborg eller Linköping är självförsörjande på el?

Nu är det så en gång för alla – vi har ett centraliserat elsystem som bygger på att el produceras på några få platser där behovet är som störst och/eller där förutsättningar för produktion är som bäst. Vattenkraften i Norrland har goda förutsättningar, och som tillägg lades kärnkraftverk i de mest elkrävande regionerna.

Senare under debatten framkom med all tydlighet att vinnarna om medborgarförslaget INTE röstas igenom är exploatörerna, och i Eolus fall, även den kund som Eolus avyttrar en nyckelfärdig anläggning till. Dessa kunder tjänar inte pengar på elproduktionen (eftersom priset när det väl blåser är lågt, numera ofta negativt) utan den stora vinsten ligger i de räntesnurror och gröna lånegarantier som går att tillförskansa sig med smart finansiell arkitektur.

Det ingår INTE i kommunernas ansvar att syssla med energiproduktion, annat än att ur beredskapsperspektiv kunna säkerställa att samhällsnödvändiga funktioner såsom sjukhus upprätthålls vid strömavbrott.

Om någon gör en riktigt bra affär så finns det alltid en förlorare. Låt inte det bli de drygt 10 procent av de cirka 12 000 röstberättigade ulricehamnare som bor på landsbygden.

Föreningen Nej till vindkraft i vår närmiljö