Undersköterskan: Jag känner en tryckande tyngd över bröstet när jag går till jobbet
Det är en akut kris i vården, och det kan inte bara vara jag som blir påverkad negativt.
De nya schemana har kastat vår arbetsmiljö i kaos och lämnat oss i en svår situation. Inom vård och omsorg, där rekryteringen redan var en utmaning, har situationen förvärrats av de senaste förändringarna.
Jag känner en tryckande tyngd över bröstet när jag går till jobbet. Jag är trött på att kämpa för våra rättigheter och ser ingen utväg till hur det ska bli bättre med dessa ”hälsosamma” scheman. Personalen sjukskriver sig, letar efter nya jobb och vet inte vart vi ska vända oss för att påverka situationen. Våra chefer säger att de inte kan göra något åt arbetslagen, men det är dags att de tar ansvar och förmedlar uppåt hur de nya schemana påverkar oss.
”Vi är människor som behöver stöd och respekt från våra arbetsgivare.”
Jag har hört påståenden om att de flesta är nöjda med de nya schemana, men jag undrar: är verkligen vård- och omsorgspersonalen nöjda?
Om så är fallet, ska jag sluta klaga, men det verkar orimligt att bara jag upplever problemen. Vi arbetar fler dagar men kortare pass, vilket gör det nästan mer lönsamt att inte jobba alls, om man har ett pendelavstånd. Hur ska vi förväntas kunna förändra situationen när ingen lyssnar på oss?
Jag har försökt att ta upp detta med facket och prata med min chef utan resultat. Frågan är, vem kommer jobba i vården om inte ens vi som redan är här kan hantera förändringarna? Det är dags att vi gemensamt står upp och kräver en arbetsmiljö som vi förtjänar. Vi är inte bara siffror i statistiken, vi är människor som behöver stöd och respekt från våra arbetsgivare. Det är hög tid att agera innan vårdyrket som redan är ett lågstatusyrke når rock bottom.
Undersköterskan
