Svenskt skogsbruk är hållbart – vi skövlar inte skogen
I det moderna informationssamhället är förutsättningarna goda för att driva kampanjer och nå ut med sitt budskap via sociala medier. För att få största möjliga uppmärksamhet och genomslag drivs tyvärr ofta opinionsbildning genom att väcka känslor med hjälp av ”fake news”, halvsanningar eller utelämnad viktig information, istället för att basera på ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Det är därför viktigt att bemöta osakliga och felaktiga påståenden.
Carl Schlyter, kampanjledare på Greenpeace, påstår i en insändare i UT den 21 oktober att vi för att minska den globala uppvärmningen måste sluta ”skövla” de skogar som kan bidra till detta globala mål och sluta med kalhyggen. Han anser att svenskt skogsbruk inte är hållbart. Som grund för detta påstående konstaterar han att avverkningarna i Sverige sedan 1950-talet har fördubblats. Vad han däremot inte nämner är att virkesförråden i de svenska skogarna har mer än fördubblats de senaste hundra åren och idag uppgår till drygt 3,5 miljarder skogskubikmeter. Han nämner inte heller att även skogstillväxten har fördubblats under denna period, och nu uppgår till cirka 120 miljoner skogskubikmeter per år.
De genom ett aktivt skogsbruk kraftigt ökade virkesförråden innebär att kolinlagringen har ökat med flera 100 miljoner ton. Här kan man verkligen tala om klimatinsatser. Den ökade tillväxttakten innebär också en fortsatt hög löpande årlig inlagring av koldioxid.
Men det mesta av tillväxten avverkas ju och då återförs väl koldioxiden till atmosfären igen? Ungefär hälften av den svenska avverkningsvolymen utgörs av sågtimmer som resulterar i sågade trävaror. Dessa byggs in i trähus och andra träkonstruktioner som fortsätter att lagra kol under mycket lång tid. Dessutom ersätter konstruktionsvirket betongbyggnationer som har en kraftigt negativ kolbalans. Den resterande delen av avverkningen används till massaproduktion i cellulosa- och pappersindustrin, biobränslen och biodrivmedel.
De ökade avverkningarna har varit helt nödvändiga för att nästan helt kunna ersätta fossilbaserad uppvärmning med biobränslen, och för att kunna öka inblandningen av biodrivmedel i fordonsbränsle. Konsumtionen av främst hygien- och förpackningspapper ökar starkt. Papper och cellulosafiber ersätter alltmer fossilbaserade plaster i förpackningar, bomull i textilier och även hårdplastprodukter.
Carl Schlyter tycks helt sakna ett skogshistoriskt perspektiv när han föreslår ett stopp för trakthyggesbruk på all offentligt ägd mark och förespråkar en övergång till en hyggesfri plockhuggning.
I södra Sverige hade vi före 1900-talet en stor brist på skog. Avverkningar utan återbeskogning kombinerat med allmänt förekommande skogsbete gjorde att stora delar av skogarna försvann. Ljunghedar bredde ut sig över Halland och stora delar av Västergötland. Carl von Linne konstaterade vid sin resa genom Västergötland att han färdades genom ett mycket skogfattigt landskap.
I norra Sverige etablerades sågverk i stor omfattning längs Norrlandskusten. Sågade trävaror blev en viktig exportvara och bidrog till landets ökade välstånd. Ett stort problem var att cellulosa- och pappersindustrier etablerades i ett senare skede och att avsättning för det klenare virket därför saknades. Lösningen blev plock- eller dimensionshuggning, även kallad blädning, enligt Schlyters föreslagna modell. Detta passade industrin som hand i handske. Avverkningarna kunde fokuseras mot grova dimensioner och man slapp alla föryngringskostnader.
Problemet var bara att metoden inte fungerade biologiskt. Flera decenniers tillämpning av blädningsskogsbruk med återkommande dimensionshuggningar resulterade i enorma arealer av glesa, lågproducerande restskogar. Vi såg här resultatet av ett gigantiskt skogsskötselexperiment.
Det svenska skogstillståndet var i slutet av 1800-talet så bedrövligt att staten tvingades ingripa, och vi fick 1903 års skogsvårdslag som bland annat innehöll en föryngringsplikt efter slutavverkning. Med stöd av denna restaurerades restskogarna vilket tyvärr också bidrog till de stora hyggena i norra Sverige.
Det vore en katastrof för landet och för svenskt skogsbruk om Greenpeace fick ett avgörande inflytande över svensk skogspolitik och skogsskötsel. Plockhuggning kan vara berättigat inom begränsade områden där skogen är naturligt skiktad eller i tätortsnära skogar, men det gäller bara för några procent av skogsmarksarealen.
Plockhuggning i stor omfattning skulle innebära:
• en kraftigt minskad tillväxt (och därmed inlagring av koldioxid),
• att ljuskrävande pionjärträd som björk, asp och flera andra lövträdarter minskar i omfattning. Den skuggfördragande granen tar på sikt över,
• att många ljuskrävande växter, insekter och svampar minskar.
De svenska skogarna är sedan tusentals år anpassade till kraftiga störningar genom återkommande skogsbränder. När vi nu bekämpar och begränsar skogsbränderna skapar trakthyggesbruket överlevnadsmöjligheter för många arter. Trakthyggesbruket missgynnar förstås en del andra arter, men detta kompenseras delvis genom frivilliga avsättningar av hänsynsytor vid avverkningar och formellt skyddade områden, till exempel i form av reservat.
Även om det återstår ytterligare förbättringsåtgärder ser vi idag goda resultat av de senaste decenniernas miljöhänsyn i skogsbruket. Mängden av grova lövträd ökar till exempel, liksom mängden av död ved som är viktig för den biologiska mångfalden.
Tyvärr har irrläror liknande Greenpeace:s fått fäste i EU:s korridorer och det fanns förslag om starka inskränkningar och styrning av det europeiska och svenska skogsbruket. Alla större europeiska skogsländer, utom Sverige, protesterade kraftigt mot det ursprungliga EU-förslaget. Låt oss hoppas att slutresultatet blir att vi fortsättningsvis kan sköta skogarna efter vår svenska modell.
Leif Olofsson, jägmästare, tidigare skogsförvaltare och vd för Sydved AB.
