Svårt att se en fossilfri framtid när tågresan slutar med taxi
Det är trängsel på de svenska järnvägarna har vi hört i ett par decennier, och det är inte konstigt eftersom antalet regionala tågresor ökat med 270 procent och långa resor med 50 procent sedan 1990.
Trångt är det bara runt storstäderna, menar några.
Att det senare inte stämmer vill jag illustrera genom att berätta om en resa mellan Stockholm och Ulricehamn den 16 november i år.
Det började med att snabbtåget som jag reste med blev stående kanske tio minuter på grund av ”spårfel” väster om Södertälje. När vi började rulla igen meddelade lokföraren att han var tvungen att köra sakta, eftersom det låg ett långsammare tåg framför. Vid Katrineholm hade det långsamgående tåget kört åt sidan och snabbtåget kunde sätta fart. Det gick således undan en stund, men strax efter Hallsberg fick vi veta att det återigen låg ett långsammare tåg framför. Vi, som skulle byta tåg i Skövde fick emellertid även veta att Västtåget mot Falköping skulle vänta in vårt tåg. Det lät lovande. Jag skulle nog hinna med bussen från Falköping till Ulricehamn. Men när jag stigit av snabbtåget och rusat ombord på Västtåget rullade ett regionaltåg ”med högre prioritet” in på stationen och det långsammare Västtåget skulle få vänta tills det prioriterade tåget hade avgått.
”Om ännu fler resor och transporter skall ske på järnväg räcker det knappast med att lappa och laga på gamla stambanor.”
Följden blev att bussen till Ulricehamn, som var dagens sista hade avgått när Västtåget var framme i Falköping. För oss, som skulle till Ulricehamn, fick det bli taxi den sista sträckan.
En järnväg som inte fungerar optimalt är ett oroväckande tecken inför en fossilfri framtid. Om ännu fler resor och transporter skall ske på järnväg räcker det knappast med att lappa och laga på gamla stambanor, som dessutom inte går där järnväg behövs mest.
Bo Carlsson
