Stellan Werling: UT:s angrepp på Lager 157 präglas av okunnighet och naivitet
Det var med stigande förvåning som jag började läsa den sex sidor långa artikeln i UT den 14 mars om levnads- och arbetsvillkoren för textilarbetare i Bangladesh. I UT, en utpräglad lokaltidning som brukar säga sig fokusera på lokala frågor? Jag blev dock snabbt klar på vad det handlade om; ett öppet och ganska aggressivt angrepp på Lager 157, kommunens största och kanske mest framgångsrika företag. Men baserat på betydande okunskap och naivitet. Plus en rejäl dos av ”jantelags-tänk”.
Jag vill börja med att deklarera att jag har en personlig relation till Lager 157. Alltsedan jag återvände till Sverige 2006, efter 30 år utomlands, har jag till och från arbetat med Stefan Palm och Lager 157 på konsultbasis, främst inom ekonomi och finans. Mindre så de senaste åren. Jag har därför en god kunskap om hur både företaget och den globala modeindustrin fungerar, och allt jag framför i det följande är helt och hållet mina egna observationer och funderingar.
Bangladesh är ett land med en stor befolkning på runt 175 miljoner människor (på plats åtta bland världens runt 190 länder) jämfört med Sveriges drygt tio miljoner invånare. Det leder i sin tur till en stor bruttonationalprodukt (BNP) på runt 460 miljarder dollar (plats 33) mot Sveriges 590 miljarder dollar. Men fördelat per invånare (BNP/capita) blir det förstås mycket mindre, och då halkar landet ner till den nedre halvan (på plats 130).
Så Bangladesh är ett fattigt land där levnads- och arbetsvillkor präglas av detta. Lägg därtill begränsad politisk frihet och pressfrihet, liksom ett motstånd, från både regering och näringsliv, mot fackliga organisationer.
Textilindustrin är den klart dominerande industrin i Bangladesh, tvåa i välden efter Kina. Den har vuxit kraftigt över de senaste tio åren genom allt större inköp från västvärlden och står idag för över 80 procent av landets export. Detta har gett en klart bättre levnadsstandard för landets medborgare, om än fortfarande på en mycket lägre nivå än vad vi i västvärlden är vana vid. Men det är så vår värld ser ut i dag.
”Bangladesh är ett fattigt land där levnads- och arbetsvillkor präglas av detta.”
UT tar i sin artikel upp tre huvudproblem: Låga löner för textilarbetarna, huvudsakligen kvinnor, dåliga arbetsförhållanden och ett motstånd mot fackliga organisationer.
Jag har inget att invända mot den problembeskrivningen. Den stämmer i allt väsentligt med mina egna erfarenheter från att ha bott och arbetat i fattiga länder i både Afrika och Sydasien under många år, liksom med den research jag gjort med anledning av artikeln. Den gäller i stort också för ett 100-tal andra länder med ungefär samma ekonomi som Bangladesh.
Men sen kommer kruxet, som jag ser det. UT verkar säga att Lager 157 har ett direkt ansvar för dessa tingens ordning, men inte vill se dem, och därför borde göra något åt det hela. Det är här som okunskapen och naiviteten hos skribenten blir uppenbar.
Den internationella modehandeln har en årlig försäljning på hissnade 2 500 miljarder kronor, och av detta svarar 20 företag runt om i världen för 97 procent. Störst bland dem är Inditex (Zara) på 400 miljarder kronor och som god tvåa kommer H&M på 225 miljarder kronor.
Lager 157 är ett lönsamt svenskt modeföretag med en försäljning på runt två miljarder kronor i Norden. Hyggligt stort bland svenska företag och, förstås, en jätte i Ulricehamn. Men företagets andel av den globala modehandeln är bara 0,08 procent – mindre än en tusendel av totalen. Så helt klart en ”dvärg” i det globala perspektivet.
Alla företag i branschen har redan under lagstadgade OECD-regler ett eget ansvar för sin verksamhet med avseende på de faktorer artikeln behandlar, och mer kommer med väntade EU-direktiv. Detta gör köparen till kravställare gentemot sina leverantörer och ansvaret innebär både uppföljning och redovisning. Detta alldeles oavsett om man har skrivit avtal eller inte med någon av de många ”hjälporgansationer” som erbjuder sina tjänster. UT verkar inte ha satt sig in i hur detta fungerar i verkligheten eller hur ansvarsbiten ser ut.
”Lager 157 är ett lönsamt svenskt modeföretag med en försäljning på runt två miljarder kronor i Norden. Hyggligt stort bland svenska företag och, förstås, en jätte i Ulricehamn.”
Baserat på allt detta frågar jag därför:
– Hur anser UT att Lager 157 kan och skall förbättra lönenivån i Bangladesh?
– Hur anser UT att Lager 157 kan och skall förbättra arbetsförhållandena?
– Hur anser UT att Lager 157 kan och skall undanröja motståndet mot facket?
Själv finner jag det mer än osannolikt att detta vore möjligt, givet företagets internationella ”dvärg-status”. Men det kräver förstås att man har kunskap om hur maktstrukturerna fungerar i en global marknadsekonomi, för det ju det vi har. Och att tro, eller ens antyda, att ett litet företag som Lager 157 kan kringgå dessa realiteter är därför naivt.
Givet styrkan i angreppet anser jag det mer än rimligt att vi får svar på dessa frågor.
Jag tror inte att jag är för gammal för att lära något nytt – så låt mig lära!
Stellan Werling
