Annons

Stellan Werling: Ja, gärna en glädjedödare

Vi står i skuld till våra invandrare, inte tvärtom, skriver Stellan Werling.
Insändare • Publicerad 22 augusti 2020
Detta är en opinionstext i Ulricehamns Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Jag är den förste att hålla med om att svensk integrationspolitik inte har lyckats. Men det är ju inte invandrarnas fel, det ansvaret vilar fullt ut på våra politiker av olika kulörer, påpekar Stellan Werling.Foto: Marcus Ericsson/TT

Kajsa Kettil, UT:s chefredaktör, skrev i sin lördagskrönika (8/8) om behovet av civilkurage när det kommer till att stå upp emot de många farliga och förrädiska strömningar i dagens samhälle som ju blir alltmer framträdande. ”Våga vara en glädjedödare”, var hennes rubrik. Kettil pekar på den uppenbara rasism, på det avståndstagande mot sexuellt "annorlunda" och på den invandrarfientlighet som verkar få ett allt starkare fotfäste. Det var bra, och jag applåderar hennes inlägg i debatten.

Dock är det ju så att vad chefredaktören säger i sin krönika långt ifrån reflekterar vad vi läser på UT:s insändarsidor.

”Vårt lands välfärd byggdes till stor del på invandrare.”
Annons

Pascal Andrén delade i sina två långa inlägg i UT (2/7 och 25/7) med sig av en hel massa statistik som han, så vitt jag kan förstå, avsåg bevisa att svarta i USA är långt mycket mer våldsbenägna och kriminella än landets vita innevånare. I förlängningen av detta resonemang låg förstås hans slutsats att ”begår man fler brott så löper man större risk att bli fängslad eller skjuten, det är egentligen inget konstigt utan helt logiskt”.

Farligt lockande, det låter ju vettigt, eller hur? Men Andrén använder sig av en teknik som är förrädisk, att så små frön av till synes vederhäftiga fakta för att på sikt piska upp en hatisk inställning till "de andra". Medan Andrén sade sig vara helt opolitisk så är det ju inte så länge sedan han var en ledande figur i Sverigedemokraternas avdelning här i Ulricehamn.

Han deltog i ett "fikamöte" jag hade med honom, Niclas Sunding och hans tvillingbror Mats Bengtsson för några år sedan efter en vår av ganska hårda meningsutbyten. Andrén deltog då i sin egenskap av sekreterare för SD Ulricehamn. Kanske har han lämnat partiet sedan dess, vad vet jag, men det finns ju också ett gammalt ordstäv som säger att ”ränderna går aldrig ur”. Så nu kanske jag dödade Andréns glädje över sina inlägg.

Åke Bonnier, biskop i Skara stift, skrev en insändare i UT (6/8) där han gav sitt stöd för de många sexuellt "avvikande", de som faller utanför normen. Det var ett vackert och välskrivet inlägg, det hedrar biskopen och jag hoppas att han tycker vad han säger. Dock är det väl så att det är skrivet i den gamla andan av att "sent skall syndaren vakna". Det är ju nämligen så, helt obestridligt, att det är just kyrkan, kristendomen, som under århundraden stått för det mest hatiska förtrycket gentemot oliktänkande som mänskligheten någonsin sett.

Det finns ingen rörelse i historien, politisk eller religiös, som så konsekvent och hårdhänt har förföljt så många för att de tyckt annorlunda. Att då, i samma andetag, säga att ”Gud såg att allt han hade gjort var mycket gott” faller ju därför på sin egen orimlighet. Jag vill absolut inte vara hans avbild. Glädjedödare?

Staffan Gunnarsson, talesperson för migrationsfrågor för Medborgerlig samling, skrev slutligen ett inlägg i UT (8/8). Det handlade förstås om att vi har för många invandrare, vad annars? Jag är den förste att hålla med om att svensk integrationspolitik inte har lyckats. Men det är ju inte invandrarnas fel, det ansvaret vilar fullt ut på våra politiker av olika kulörer.

Vårt lands välfärd byggdes till stor del på invandrare. Vi behövde tidigt smeder från Vallonien för att ta hand om vår järnmalm, som gjorde oss rika, och senare duktiga arbetare från kontinenten för att utveckla vår industri. Vi står i skuld till våra invandrare, inte tvärtom. Glädjedödare igen, gärna!

Stellan Werling

Annons
Annons
Annons
Annons