Stellan Werling: Det behövs en grundlig genomlysning av skolan
UT:s Chefredaktör, Henrik Erickson, tog i sin lördagskrönika (UT 14/1) återigen upp problemet med skolan. Jättebra, frågan är ju av största vikt för kommunens och näringslivets fortsatta utveckling liksom för våra ungdomars framtid och hälsa. Skolproblemet är ju inte heller nytt utan har stötts och blötts flitigt över åren.
Vad är då problemet? Under 2021 låg Ulricehamn på plats 259 av landets 290 kommuner vad gällde övergripande måluppfyllelse och ännu sämre, på plats 283, när det kom till andelen godkända elever i årskurs 9. Till detta kan vi nu lägga de siffror Erickson redovisar och som säger att endast 9,9 procent av de elever som går ur gymnasiet väljer att studera vidare direkt, medan 41,4 procent gör så inom fem år. För riksgenomsnittet hittar jag siffrorna 23 procent respektive 56 procent, så även här är vi fast förankrade i det absoluta bottenträsket. Så över lag dystra siffror.
”Nu är tiden att uppgradera plugghästen” skriver Erickson, och uppmanar skolan, företag och andra aktörer att hjälpas åt. Gott så, men då gäller det nog också att förstå vilka ”motvindar” som blåser, och vad som krävs för att överkomma dem.
”Hur ser prioriteringarna ut? Accepterar man sambandet mellan vår jämförelsevis låga spenderingsnivå och de oacceptabla resultaten?”
Arbetsmarknaden i Ulricehamn har naturligtvis betydelse, vilket Erickson också påpekar. Det är uppenbart att det idag går att komma ut från skolan och få ett bra jobb även med halvdana betyg och utan att ha satsat på en högre utbildning. Så paradoxalt nog kan en stark lokal arbetsmarknad stå i vägen för bättre skolresultat och vidareutbildning.
Föräldrars utbildningsnivå kan upplevas som en känslig fråga, men här handlar det inte om pekpinnar utan om kalla fakta. Det är väl belagt att föräldrars utbildningsnivå är av stor betydelse för deras barns skolresultat liksom för deras ambition att studera vidare. Studietradition, förebilder, inspiration och mer eller mindre uttalade förväntningar ligger antagligen bakom detta. Ulricehamn är en relativt lågutbildad kommun där statistiken (SCB för 2020) säger att endast 32 procent av kommunens inrikes födda invånare har utbildning på eftergymnasial nivå jämfört med 45 procent för landet som helhet. Det skall också påpekas att medan det ofta hävdas att barn med utlandsfödda föräldrar drar ner skolresultaten, så finns det inget underlag för att så skulle vara fallet i Ulricehamn. Andelen utlandsfödda är här bara cirka 13 procent mot landets genomsnitt på cirka 20 procent, och de har dessutom generellt en högre utbildningsnivå än inrikes födda. Värt att betänka ur flera olika perspektiv.
Resurser till skolan måste ha betydelse, tänker jag. Här landar vi på plats 190 av landets 290 kommuner enligt den senaste statistiken jag sett; återigen på den nedre halvan. Att våra lärarlöner hamnar på plats 253, och att vi intar plats 151 när det kommer till lärare med full behörighet, kan väl knappast bidra positivt. Kommunens makthavare, under en lång tid av kulörerna S, M, C och NU, har därför mycket att stå till svars för. För nog ligger det väl fortfarande något i den gamla sanningen att man får vad man betalar för?
En grundlig genomlysning av situationen borde därför vara på sin plats; kanske en lämplig uppgift för den politiskt obundne kommunchefen. Och med grundlig menar jag då öppen, detaljerad och baserad på fakta och uppdaterade nationella jämförelser; inte på fina ord eller politiska floskler. Hur ser prioriteringarna ut? Accepterar man sambandet mellan vår jämförelsevis låga spenderingsnivå och de oacceptabla resultaten? Om inte, var ligger i så fall problemet och hur skall det tacklas? För så här kan det ju inte få fortsätta, eller hur?
Stellan Werling
