Ska hela Sverige få leva?
Nästan överallt i debatten talas det om att hela Sverige ska leva. Verkligheten är dock en helt annan.
I själva verket driver regeringen (oavsett partifärg) på en utarmning av landsbygden.
Skolor läggs ner, allmänna kommunikationer försämras så till den grad att det i praktiken blir omöjligt att bo på landsbygden om man inte har egen bil.
På grund av höga bensinpriser där skatt och på det moms lagts har snart ingen normalinkomsttagare råd att bo på landet längre.
Enligt boken Betongväldet – Den socialdemokratiska maktapparaten och hur den urholkat vår demokrati, 2 upplagan 2022, där tre författare, en ekonom, en jurist och en statsvetare beskriver detta fenomen är detta en medveten politik regeringarna för – med tonvikt på socialdemokratin – för att utarma landsbygden.
Socialdemokraterna vill att människor ska känna sig rotlösa och vilsna och därför vill man tränga ihop dem på några större orter i hyresrätter för då kan man kontrollera medborgarna på ett bättre sätt.
Den brittiske journalisten Roland Huntford beskrev detta fenomen redan i början av 1970-talet i sin numera klassiska bok, Det blinda Sverige (på engelska The New Totalitarians - bara titeln säger väl vad Sverige är för ett land, min anmärkning).
Han beskrev redan då det han uttryckte som en DDR-mentalitet som regeringen och myndigheterna utsatte medborgarna i Sverige för.
Jag vill här citera Betongväldet där man på ett, i mitt tycke mycket bra sätt, beskriver urbaniseringsprocessen – dess orsaker och verkan.
"Problemet ligger kanske inte så mycket i den socialistiska klasskampen som att regeringen vill ha ett rörligt folk att manövrera, resonerar Huntford. Har en människa väl slagit rot i ett samhälle vill hon knappast överge den egna egendomen lättvindigt. Vi kan konstatera att den socialdemokratiska regeringen från mitten av 1900-talet har fört en aktiv politik att avfolka landsbygden och samla dess folk i allt större städer och samhällen. Direkt tvångsförflyttning av sådant slag som skedde flera gånger i det forna Sovjet har förstås varit ogenomförbart i ett förment demokratiskt land som Sverige.
Det är i stället genom ekonomiska och sociala påtryckningar som socialdemokratin här uppnått ett liknande resultat.
”Många av de människor som kommer bebo dessa monstruösa byggnader har säkert en gång bott i byar och samhällen runtomkring Ulricehamn men tvingats lämna dessa orter på grund av den förda politiken.”
Regeringens direktiv har drivit på urbaniseringen och det har samtidigt skett på ett sätt där kollektivets intressen, i linje med partiets propaganda, i allt väsentligt har överordnats familjernas och individernas intressen. Områden som önskas bli avfolkade har berövats både pengar och sina välfärdsinrättningar som till exempel kommunikationer och skolor. Detta genomförs konsekvent runtom i svenska glesbygder efter andra världskriget".
Även Ulricehamn har fått sin beskärda del av denna politik.
Titta bara på de fula hus som man nu uppför bland annat bakom Coop och än värre bredvid Ansgarsgården längs Lindängsvägen.
Många av de människor som kommer bebo dessa monstruösa byggnader har säkert en gång bott i byar och samhällen runtomkring Ulricehamn men tvingats lämna dessa orter på grund av den förda politiken.
Beträffande arkitektur har flera av varandra oberoende undersökningar visat att svenska folket inte gillar det som nu byggs utan hellre drömmer sig tillbaka till arkitektur som var på modet under 1800-talet fram till funkisens genombrott 1930, nämligen nygotik, jugend, nationalromantik och så kallad 1920-talsklassicism.
M. B.
