Rebecka Engvall: Att riva för att bygga nytt är ett vansinne

I sin krönika publicerad i UT den 29 juni tar Henrik Erickson upp kommunens satsning vid reningsverket. Jag uppskattar att vi pratar stadsplanering och vill passa på att komma med några förtydliganden. Ulricehamns kommun har tillsammans med ArkDes bjudit in arkitekter och gestaltare för att visa hur marken kring reningsverket bättre kan kopplas till sjön Åsunden när reningsverket tas ur bruk. Statens centrum för arkitektur och design (ArkDes) har regeringens uppdrag att arbeta med politikområdet gestaltad livsmiljö. Politikområdet handlar om den betydande roll som arkitektur, form, design, konst och kulturarv har vid utformandet av livsmiljöer. Uppdraget omfattar att arbeta med praktiknära forskning i syfte att utveckla och sprida kunskap kring vikten av gestaltningen av våra gemensamma livsmiljöer. Att Ulricehamns kommun tillsammans med ArkDes satsar på ett projekt som bjuder in till forskning med syftet att öka stadens koppling till Åsunden ligger i linje med kommunens långsiktiga planering med vattnet i centrum. De slutsatser som dras från projektet i Ulricehamn kommer visa vägen för andra kommuner med samma utmaningar.

Vi kan prata om stadsplanering som en konstform och som ett medel för att skapa attraktiva, trivsamma, inkluderande och sinnliga miljöer som är tillgängliga för stadens alla medborgare. Att utreda, skissa och inspireras även utanför kommungränsen är delar av en divergerande gestaltningsfas – nödvändig för att lyckas bygga en stad som är inbjudande, trivsam, rolig och framförallt hållbar – och i kontrast till en introvert och trist planering enligt business as usual som ofta innebär rivningar och likriktad bebyggelse i vilken invånare sällan känner igen sig. Stadsplanering kan nog sägas vara den mest långsiktiga konstformen. Att gå från idé till skiss till projektering och byggnation och därefter förvaltning sker inte på en dag. Stadsplaneringen är långsiktig på det sättet att det som byggs förhoppningsvis och önskvärt står kvar i långt över 100 år.

Förvaltningen har genom ett strukturerat arbete ökat medvetenheten kring klimatförändringarna och dess påverkan på våra livsmiljöer. Med risk för ökade skyfall och översvämningar samt en växande befolkning kommer ökade behov av att ta hand om både dagvatten och avlopp. Arbetet med nytt reningsverk pågår och flytten är strategiskt viktig och riktig för att tillgängliggöra sjön för stadens invånare. Bara för planeringen inte syns betyder det inte att arbetet inte sker. Kommunen har en bra framdrift med planen för det nya reningsverket som beräknas stå klart 2030. Vi har också tid att genom ett målmedvetet och strategiskt arbete testa hur vi på bästa sätt kan öka stadens koppling till vattnet. Att arbeta utifrån givna förutsättningar och med det befintliga som en resurs är en nödvändighet om vårt samhälle överhuvudtaget ska klara av klimatutmaningarna. Koldioxidutsläppen från byggbranschens rivningar och byggnation står för 20 procent av våra inhemska koldioxidutsläpp, enligt Boverket 2019. I varje byggnad finns mängder av lagrad koldioxid och att riva för att bygga nytt är ett slöseri som tillför enorma utsläpp. Det är ett vansinne som vårt samhälle inte har råd med och som fler och fler börjar få upp ögonen för. För de som efterfrågar alternativa lösningar och resurshushållning finns glädjande nog verktygen för innovativa återbruk hos arkitekter och planerare. I min roll som stadsarkitekt gör jag allt jag kan för att skapa trivsamma, igenkännbara, vackra och hållbara miljöer för alla invånare.

Jag ser tillsammans med ArkDes fram emot modiga och innovativa förslag på hur befintliga byggnader och bassänger kan användas som en länk mellan stad och sjö.

Rebecka Engvall, stadsarkitekt Ulricehamns kommun