Politikerna borde fråga sig hur de själva vill ha det när de blir äldre
Jag läste med stor igenkänning reportaget om situationen på Ekero. Jag arbetar själv som undersköterska på Ryttershov och känner av en ökande oro inför framtiden.
Jag och mina kollegor kämpar dagligen med att försöka ge våra boende den bästa omsorgen, men det krävs allt mer av oss för att lyckas. Även hos oss har vi fått prioritera att våra boende får sina basala behov tillgodosedda, medan aktiviteter som ger livet en liten extra guldkant blir allt svårare att hinna med.
En ökande sjukfrånvaro gör att det ständigt finns ett stort behov av vikarier. Svårigheter med att rekrytera utbildad personal och bristen på vikarier gör att det inte alltid går att täcka upp sjukfrånvaron och man kortar ofta ner passen som ersätts. Man flyttar också runt personal mellan avdelningarna. Då de som bor på Ryttershov är personer med demenssjukdomar är detta extra olyckligt och vi märker hur de påverkas negativt av alla ständigt nya ansikten.
”Hur vill ni själva ha det när ni blir gamla? Ställ er den frågan och agera därefter.”
Allt fler personal med bristfälliga kunskaper i det svenska språket är i sig också en utmaning. I vårt yrke krävs att vi dokumenterar, tar till oss samt vidarebefordrar viktig information rörande våra boende. Den ständiga oron över att en kommunikationsmiss ska få förödande konsekvenser sliter och det tar på krafterna att hela tiden försöka ligga steget före och kompensera upp för de skadeverkningar som kan uppstå då personal med bristfällig erfarenhet bemöter kognitivt sjuka personer.
I nuläget är den enda förkunskapen många har Demens ABC, en två timmar lång webbutbildning. Svårigheten att rekrytera utbildad personal gör att allt fler uppgifter läggs på oss andra. Det är inte ovanligt att man har ensamt läkemedelsansvar för en hel avdelning då många kollegor saknar delegering.
Anna-Karin Asp, det är lätt att säga åt oss att inte låta stressen påverka mötet med brukaren. Jag tror mig veta att de allra flesta av oss som en gång valde detta yrke gjorde det av ganska liknande skäl. Vi delar alla en önskan om att hjälpa och stötta. Men i slutändan är vi faktiskt mer än bara en yrkesroll. Vi är människor men likadana behov som alla andra såväl fysiska som känslomässiga och psykologiska. Jag väljer att inte fördjupa mig i lönenivåer eller våra nya så kallade hälsosamma schema då det redan skrivits spaltmetrar om detta men jag vädjar till er politiker, sluta blunda för verkligheten! Hur vill ni själva ha det när ni blir gamla? Ställ er den frågan och agera därefter. Något måste göras för att höja statusen på vårdyrket. Annars står vi utan personal i framtiden och vad återstår då? Ättestupan?
Uppgiven undersköterska
