Annons

På stadspromenad mellan kantstenar, blomlådor och biblioteksdrömmar

Signaturen ”Läsare utan gränser” flanerar genom stan och får en idé vid hyllan för arkitektur på Stadsbiblioteket.
insändare • Publicerad 18 januari 2024
Detta är en insändare i Ulricehamns Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Insändarskribenten börjar sin promenad på den nyrenoverade Storgatan.Foto: Pernilla Rudenwall

Jag viker av från Storgatans mitt och sneddar mot passagen som leder ned till ICA och Systemet.

Fokus och tankar ligger på annat när jag tvärar mellan de blomlådor som numera finns på vissa ställen utmed gatans sidor och jag ser inte att mellan just de här har en nivåskillnad skapats i gatan. Min högerfot smäller i kantstenen och jag är med full fart på väg in i ett skyltfönster innan jag lyckas återfå balansen.

Annons

Om jag slagit i fönstret kunde det gått illa. Om skadan inskränkt sig till en bruten nagel hade hjälpen varit nära.

Det är flera nivåskillnader på gågatan nuförtiden. Sluttningar, kantstenar på en decimeter, låga murar, halvmeterhöga blomlådor. Hinder för synskadade, rörelsehindrade, rullstolsbundna, rullatorhjälpta? Och såna som jag, disträa och ouppmärksamma.

Bra i alla fall att gatuarbetena blev klara till jul. Storgatan var trist i somras, uppgrävd och mest bestående av sand- och grushögar, kullar av gatsten, avspärrningar och tunga metallplåtar. Hur marknadsförde turistbyrån vår idylliska sommarstads finaste gata då? Och tänk att Stora torget, med Rådhuset, bokhandelshuset och andra fina byggnader, var belamrat med byggfuttar och byssjor. Hur många var det som slog sig ned i de specialbeställda stolarna och bänkarna när bodarna skymde utsikten? Men, fint blev det till slut.

”Om politikerna flyttade till bibliotekslokalerna och biblioteket till Stadshuset kanske det skulle hända något.”

Ja, ja. Klar på systemet och efter hej till tiggaren utanför stannar jag upp och funderar på vilken väg jag ska ta hem. Upp till Storgatan igen eller efter sjön bort mot biblioteket? Det får bli utefter sjön.

Vid Färgaregatan tar jag paus för att se var H2 ska bygga ett nytt hus. I UT läste jag att Miljö- och byggnämnden kallar de kommande översta balkongerna för en ”arkitektonisk styggelse” och inte tänker godkänna ansökan. Min oskolade blick kunde på UT:s illustration se vackert rundade balkonger som väl ansluter till de på husen nedanför. Om nämnden tar sig trehundra meter söderut kan de se brutalbetongbygget Tvingen. Hus där inte bara de byggnadsställningsliknande balkongerna är en arkitektonisk styggelse utan hela det grå komplexet. Hur många gånger har jag inte önskat att jag bodde i något av dem, då slapp jag ju se dem.

Med ett rusk på axlarna fortsätter jag söderut och svänger in på Badhusgatan för att slinka in på Biblioteket. Ja, det ligger ju där, fortfarande, efter våra politiker flerdecenniers stötande och blötande av ny placering. Åter finns ny plan men vad är sannolikheten för att det blir flytt den här gången?

Utanför entrén funderar jag som vanligt på om jag ska ta en allergitablett eller skydda mig på nåt annat sätt. Har de inte problem med mögel, asbest, översvämningar? Kanske räcker med att dra upp halsduken över näsan, eller munskyddet, kvar i fickan från Covidperioden. Munskyddet blir bra.

På väg till avdelning I, Arkitektur, tänker jag att om politikerna flyttade till bibliotekslokalerna och biblioteket till Stadshuset kanske det skulle hända något. Visst skulle Stadshuset bli fina lokaler för biblioteket?! Och när kommunens politiker, allmänhetens tjänare, mögelsnörvlande går omkring där nere kan de ju i alla fall njuta av sjöutsikt. Tills tummen lossnat.

Läsare utan gränser

Annons
Annons
Annons
Annons