Markägarna har också ett ansvar
Detta är inte en replik i egentlig mening eftersom Karin har rätt i sak i sin debattartikel i BT den 5 september, nämligen att älgarna måste skjutas där de finns under jakten. Karin är upprörd över att tjuriga jägare inte vill ha avlysningsjakt och att detta leder till att avskjutningsmålen inte uppfylls, vilket i sin tur leder till att betestrycket är för högt och hindrar blandskogarna att etablera sig. I allt detta har Karin i princip rätt, men markägarna sitter på trumf – mer om det senare.
Det ”nya” älgjaktsystemet har funnits i ungefär tio år. Det bygger på att älgskötselområden gör en skötselplan baserat på älgtillgång och mål om hur många och vilka älgar som skall finnas i skogen. Varje år görs inventeringar och älgstammens sammansättning följs genom observationer som är statistiskt säkerställda. Skötselplanen granskas av älgförvaltningsgruppen och godkänns av länsstyrelsen som därmed bestämmer hur många älgar som skall finnas. Det är sedan upp till älgskötselområdet att se till att planen följs.
Älgjaktsystemet är bra om det fungerar som det är tänkt. Den stora mängden arbete är ideellt och utförs av jägarna, framför allt i älgskötselområdenas styrelser. Skötselplanen mynnar ut i en avskjutningsplan och det är av största vikt att älgskötselområdena och jaktlagen gör vad de kan för att fylla avskjutningsplanen. Här kommer avlysningsjakt in som ett utmärkt verktyg om älgskötselområdet har svårt att fylla avskjutningskvoten.
”En del jägare lever kanske kvar i det förgångna, när älgtilldelningen kom från länsstyrelsen.”
Jaktlagen får först en tilldelning som de jagar på under sex–åtta veckor och efter det läggs de älgar som är kvar att skjuta i en pott som är tillgänglig i hela älgskötselområdet. Systemet med avlysningsjakt tillämpas på flera platser i södra Älvsborg och fungerar mycket bra.
En del jägare lever kanske kvar i det förgångna, när älgtilldelningen kom från länsstyrelsen som inte hade någon detaljerad kunskap om älgstammen på lokal nivå. Det systemet fungerade hyfsat på övergripande nivå men bygger på att det fanns mycket mer älg och att felmarginalerna därmed var större. För 30–40 år sedan hade vi ungefär dubbelt så mycket älg som vi har i dag.
Det är mycket svårare att förvalta en liten älgstam med svag tillväxt än en stor med stark tillväxt. Till vår hjälp i dag har vi betydligt mer precis information, tack vare inventeringar och älgobservationer. Därmed är det mycket viktigare att vi försöker följa avskjutningsmålen i dag än vad det var tidigare.
Så till markägarnas trumf. Karin skriver att i ”hennes” älgskötselområde har de markägare som inte jagar inte rösträtt på årsmötet. Så kan det vara, varje älgskötselområde är en egen förening med egna stadgar, därmed ser röstlängden olika ut i olika älgskötselområden.
Däremot är det alltid så att markägaren har jakträtten på sin mark. Om denne inte nyttjar jakten själv kan jakträtten arrenderas ut. Det är ju dock markägaren som själv bestämmer vem som skall få arrendera jakträtten och hur arrendekontraktet skall se ut.
Tro nu inte att jag som jägarrepresentant förespråkar att markägarna skall diktera villkor för jakten. Dock är det så att markägaren har ett ansvar att jakten kan ske i samförstånd med olika intressen och att utse jägare att arrendera jakträtten som kan möta upp det ansvaret.
Markägarna har alltid beslutanderätten över jakten och så skall det vara. Men samförstånd och samarbete är hela grejen.
Andreas Martinsson, vice ordförande, Jägareförbundet Södra Älvsborg
