Lärare: Hur ska vi kunna göra ett bra jobb med höstens besparingar?
April övergår snart i maj och det är oroligt på bygget, en skola i Ulricehamns kommun. Diskussionen om höstens tjänstefördelning surrar lite här och där. Hur ska det bli? Vem får jag jobba med? Kommer det någon resurs till min klass eller får jag klara mig själv? Ledningens ord om det ansträngda ekonomiska läget börjar nu bli en allt klarare verklighet. Till hösten tvingas man skära ner på antalet personer som under skoltid fungerar som resurser i klassrummen och på fritidstid är fritidspersonal.
På pappret framstår det säkert som en ekonomiskt enkel lösning. Färre anställda, färre löner att betala ut, mer pengar kvar i kommunens bankvalv.
Men i det långa loppet skjuter kommunen sig själv i foten. För vad händer med skolpersonal som bara förväntas fortsätta att jobba trots sämre och sämre förutsättningar? När man som lärare plötsligt står ensam med en klass där flera av eleverna har stora särskilda behov finns knappast något utrymme till pedagogisk kreativitet. Nej, den kommer sedan länge ha försvunnit ut genom klassrumsdörren. Hur blir det för resurspersonalen som tvingas klona sig för att räcka till för fler personer än vad som finns att tillgå?
”Vad gör allt detta med de barn som vi har i uppdrag att undervisa och rusta för att bli ansvarstagande medborgare i framtiden?”
Vad gör allt detta med de barn som vi har i uppdrag att undervisa och rusta för att bli ansvarstagande medborgare i framtiden? Hur ska vi ha möjlighet att hjälpa de elever som inte passar in i skolans redan snäva mall?
Vad blir prislappen för sjukskrivna lärare och klassresurser som kraschat in i väggen eller barn som inte klarar skolan?
Omvärldens pressade ekonomiska läge tvingar givetvis även en liten kommun i skogen i södra Sverige att skala ner och tänka om. Men varför tumma på det som bär frukt både idag och i framtiden?
En frustrerad lärare som älskar sitt jobb men inte dess förutsättningar
