Hur ska vi lösa brott mot strandskyddet?
Vi fick i början av 1950-talet en strandskyddslag där ingen bebyggelse skulle ske närmare än 300 meter från stranden. Inget föremål fick placeras på sjöbotten. Nu slås det ner pålar till bryggor som sedan betraktas som privat egendom. För att inte tala om alla svartbyggen som byggs helt nära sjön.
Detta började strax efter den nya strandskyddslagen trätt i kraft. Vad tjänar det till att skriva lagar och regler när ingen bryr sig om hur det efterföljs.
”Vi som bodde på landsbygden var ju vana vid att ta hänsyn till varandra och inte att bråka med sådana som bara ser till sitt eget bästa.”
Hur trevligt var det för oss fast boende på landsbygden att gå till vårt fiskevatten och vår badplats när stugägare stod och hotade oss på olika sätt. Allemansrätten gäller ju inte i stugägarnas närhet. Det konstiga var väl att stugägare tyckte att de hade rättigheter som att lägga stenmurar med mera på bondens mark.
Hur ska man kunna komma till rätta med sådant? Vi som bodde på landsbygden var ju vana vid att ta hänsyn till varandra och inte att bråka med sådana som bara ser till sitt eget bästa.
Men det är klart att vi kan undra var strandskyddslagen tog vägen. Var det undantag som tog bort den? Eller var den dåligt genomtänkt då det inte fanns folk till att se till att den efterföljdes? Och då kan vi ju undra varför vi skriver nya lagar där endast snälla laglydiga människor följer dem? Kanske behövs mer tankar bakom besluts som fattas vilka sedan kan fungera även i verkligheten.
Rune Jakobsson
