Hur sjuk måste man bli i psykisk ohälsa innan man kan få hjälp ifrån psykiatrin?
Efter att nyligen ha agerat som medaktör för att få hjälp åt en person i stort behov av hjälp så kan undertecknad tyvärr endast likna den nya kliniken vid en Hollywoodkuliss, snygg fasad men bakom – tomt och innehållslöst!
I fallet som undertecknad varit engagerat i har personen i fråga själv sökt hjälp flera gånger men ej fått det. Anhöriga har kämpat för att skaffa hjälp. De insatser som personen haft tillgång till har varit otillräckliga. Hjälp söktes nu åt personen av befintliga resurser kring hen. Akut tid på psykiatriska mottagningen bokades. Dock uppstod logistiska bekymmer kring hur personen skulle transporteras dit. Att åka ensam med hen var omöjligt. En tid om några dagar efterfrågades för att kunna lösa transportfrågan. Nej, det går inte för då är det inte akut, löd svaret.
Personen i fråga blev successivt allt sämre. Nu följde operation övertalning för att få personen att följa med till Borås, ej helt lätt när personen saknar sjukdomsinsikt. Vi kom ändå iväg till slut, för att på Psykiatriska kliniken mötas av två läkare, varav det för den ena tydligen var mycket viktigt att som hälsningsfras irriterat påpeka att vi kom för sent. Hur som helst, vi förstod snart att läkaren måste vara rasande skicklig för på 10 minuter var bedömningen klar om att det inte skulle bli aktuellt med inläggning på kliniken. Därefter lämnade överläkaren besöket.
”Besöket landade i att personen inte skulle få någon hjälp eftersom "kriterierna för inläggning inte är uppfyllda".”
Den hjälpsökande fick sedan fortsätta att bli utfrågad av AT-läkaren i 1,5 timma. Alla frågor som behövde ställas blev ställda och den hjälpsökande svarade utifrån sin uppfattning om det hela. När allt var sagt bad undertecknad att få lämna min bild av hur den senaste tiden sett ut, baserat på observationer/interaktioner från dygnets alla timmar. Denna bild var diametralt divergerande från den bild som läkaren fått av den hjälpsökande. Detta togs dock ingen hänsyn till vid beslut om eventuell åtgärd. Besöket landade i att personen inte skulle få någon hjälp eftersom "kriterierna för inläggning inte är uppfyllda".
Undertecknad efterfrågade vilka dessa kriterier var varpå en väl inövad ramsa yttrades av läkaren. Kriterierna sammanföll i stort sett med de som gäller för psykiatrisk tvångsvård. Vore det inte bättre att arbeta preventivt snarare än att det ska behöva gå så långt att man till slut måste ta till tvångsvård? I detta fallet är det inte alltför avlägset.
Dagen därpå hjälptes personen till klinikens akutmottagning efter att ha blivit sämre igen. Då kritiserades medföljande för att det inte bokats en tid först! Samma läkare som vid besöket dagen innan. Samma resultat även vid detta försök!
Det här är bara ett exempel av många. Om man lyfter blicken något så kan man förstå att det här är större än de som agerar bromsklossar för att människor ska kunna få hjälp. Det handlar givetvis om resurser. Men kan vi tillåta att någon ska behöva må så dåligt att man till slut går under? Med 30 års erfarenhet inom vården, varav 15 år inom psykiatri och rättspsykiatri, kan jag med emfas uttrycka min övertygelse om att jag varken kan eller vill tillåta detta. Allt för många exempel finns på personer som sökt hjälp och inte fått det där konsekvenserna blivit ödesdigra. Vill Psykiatriska kliniken i Borås medverka till att tillåta sådana konsekvenser? Hur sjuk måste man bli i psykisk ohälsa innan man kan få hjälp?
Vart är vi på väg?
