Henrik Erickson: Henrik Erickson: Hyggena som försämrar Lassalyckan är ett nödvändigt ont
I dagens UT finns en nyhet kring skogen på Lassalyckan, eller Sanatorieskogen om vi ska vara noggranna. Ett 1,3 hektar stort hygge har tillkommit de senaste veckorna. Hygget i sig är inte nyheten utan de körskador som fått allmänheten som rör sig i området att reagera.
Det är ingen hemlighet att undertecknad från tid till annan dragit en lans för Lassalyckan som just skogsområde. När det har lagts mellan 150 och 200 miljoner kronor på ”arenan” Lassalyckan så är det lite synd att det snart inte finns så mycket skog kvar att utöva aktiviteter i.
Flera liknande röster har nått UT tack vare den nu i närtid nedtagna skogen. En avverkning som ligger nära flera andra hektarstora avverkningar som gjorts de senaste åren. Skogsflanörerna, löparna och skidåkarna vill ha skog, inte såriga hyggen.
Det är spontant lätt att tycka att skogen borde få stå. Efter konsultation med nästan en handfull skogskunniga experter är det en synpunkt som inte håller. Att låta granskogen på Lassalyckan stå, eller att utöva ”plockuttag” av mogna träd i skogsbeståndet går av flera skäl inte.
Att kommunen nu varje år hugger ned skog på Lassalyckan har med gamla synder att göra. Eller kanske snarare så här. Om vetskapen för 50-70 år sedan kring vad Lassalyckan skulle vara för område 2021 hade funnits så hade skogen hanterats på ett annat sätt. Då var det inte heller så att kommunen ägde Lassalyckans skog på samma sätt som idag. Kontenta: Det är lätt att vara efterklok.
Idag består stora delar av det vi kallar Lassalyckan av 60-80 år gammal granskog. I en sådan homogen skog är det svårt att plötsligt bestämma sig för att bedriva skogsbruk genom att plocka ut enstaka träd. Särskilt inte i den relativt karga jord, på relativt hög höjd, som finns på Lassalyckan. För att kunna bedriva plockhuggning måste det börjas i tid och skapa ett bestånd med olika åldrar på träden. Om så hade gjorts hade det sannolikt också varit betydligt enklare att få in ett livskraftigt lövbestånd, vilket är vad kommunen vill.
Som sagt så är det lätt att vara efterklok men hade granen planterats glesare och lövträd slagit sig in naturligt, eller med hjälp, redan tidigt hade Lassalyckans skogar idag kunnat blomstra.
Men måste det då bedrivas ett aktivt skogsbruk i Lassalyckanskogen? Som den ser ut idag så är det nog så. Att låta skogen stå skulle enligt de flesta bedömare till sist göra skogen till en dålig och farlig friluftsskog med insektsangripna och murkna träd. Det som pågår nu, med hektarstora uttag med jämna mellanrum , är ett nödvändigt ont. Det tråkiga är att det inte heller skapar helt perfekta bestånd för framtiden.
”Det som pågår nu, med hektarstora uttag med jämna mellanrum , är ett nödvändigt ont.”Henrik Erickson, chefredaktör
Om detta nu är facit så kan vi skogsvänner sluta gräma oss över att Lassalyckanskogen inte är så briljant som den hade kunnat vara. Istället går det att glädjas över att Ulricehamn har ett fantastiskt och prisat friluftsområde med ett minst sagt brett aktivitetsutbud. Priset som kommunen tog emot i veckan är väl värt. Den modiga satsningen på Lassalyckan kommer även framåt vara guld värd för Ulricehamn.
Om gamla synder delvis ligger bakom dagens skogsproblematik så kommer till sist ett medskick till dagens beslutsfattare. Ulricehamn växer och behovet att ett större sammanhängande friluftsområde kommer bara att öka.
Ändra redan nu de preliminära planerna för väg 157:s förbifart söder om Ulricehamn och skrota den i den nya översiktsplanen skissade korridoren med en dragning rakt igenom milspåret. Argumentet att en sådan förbifart ligger långt fram i tiden skapar lika dåliga förutsättningar som mindre framsynta skogsbeslut för 70 år sedan. Skillnaden är att vi idag förstår vad Lassalyckan är värt.
