Breddidrotten ger alla unga en chans till ett hälsosamt liv
Svar till Tränaren och insändaren Vi måste låta unga få satsa och bli bra i UIFK publicerad i UT den 18 maj.
Diskussion du vill lyfta i din insändare är om bredden är något bra och vad i hela fridens namn Ulricehamns IFK sysslar med uppe på Lassalyckan.
Du vill ge de ”bra” barnen chansen. Du vill välja ut och selektera så ungdomarna lyckas och i förlängningen blir elitspelare.
Du drar även en felaktig parallell mot skolan, där du antyder (vår tolkning) att skolan har någon form av elitklasser på exempelvis högstadiet där de vassaste i, säg ämnet historia, väljs ut, inte hålls tillbaka, drillas och utvecklas till framtida professorer.
Så är inte fallet. Skolans uppdrag är att utveckla, ta hand om och försöka få alla att stimuleras utifrån individens behov, under samma paraply. Ungefär som en fotbollsförening gör, som vilar sitt tyckande på forskning kring barn och idrott.
Jag, Elie Sader, har själv barn i UIFK, jag har sett hur eldsjälar tar hand om alla barnen, ger tips, låter dem spela fotboll, bygger sina träningar på en modell som är framtagen för att ge ledarna nycklar att se alla individer och utveckla spelaren. Har du tagit del av den?
Du får det att låta som att bredd är något negativt.
– att det är dåligt att alla barn ska få vara med?
– att det är dåligt att alla barn ska ges samma förutsättningar att trivas, lyckas och utbildas i fotboll?
I vår värld (kalla oss naiva) finns det ingen motpol mellan bredd och att lyfta individer och utveckla spelare.
Är elitverksamhet att föredra?
– Selektera barn.
– Titta i en spåkula och hoppas de tjejerna och killarna vi satsar på ska ta sig till eliten och slå sig in bland de 600 dam- och herrspelarna som idag klassas som elitspelare i Sverige?
”Hur mår egentligen våra barn och ungdomar när fotboll är det absolut roligaste de vet och de alltid blir bänkade för att vi vuxna ska elitsatsa?”
Vad innebär då elitsatsning? I grund och botten betyder det att en tränare ska välja ut (via den berömda spåkulan) vilka spelare som han eller hon tycker är bäst och det är dessa som ska spela och satsas på. Här uppstår det en konkurrenssituation (jag gissar här att någon tycker att ordet konkurrens är något bra och barn ska redan nu lära sig hur verkligheten är, men läs gärna vidare), konkurrens är yttre motivation. Yttre motivation är en form av motivation med ”låg kvalitet” och är svår att upprätthålla i det långa loppet. Det är denna typ av ledarskap som får individer att tappa intresset, vilket leder till att (alldeles för) många kommer att sluta spela fotboll.
En reflektion: Hur mår egentligen våra barn och ungdomar när fotboll är det absolut roligaste de vet och de alltid blir bänkade för att vi vuxna ska elitsatsa? De blir bortvalda på grund av anledningar som de oftast inte ens kan påverka, som exempelvis fysisk mognad. Detta leder, som du säkert förstår, till negativa konsekvenser på den psykiska hälsan. Vi ”gubbgissar” inte en massa nu, utan det här är tydligt förankrat i forskning.
När breddidrott fungerar som det ska förmedlar tränaren en känsla av att alla barn och unga blir sedda och involverade. Det leder i sin tur till att individer drivs av en inre motivation, som i detta fall innebär att de spelar fotboll för till exempel att det är roligt och att såklart, bli bättre. Detta är ett mycket värdefullt verktyg för att individer ska uppnå ett livslångt idrottsutövande men även det du efterfrågar: att spelaren ifråga kan bli så bra som möjligt – och kanske (vi har ingen spåkula) når eliten. Men vi vuxna har på resans gång försökt att ge dem det viktigaste av allt: förutsättningar till ett psykiskt och fysiskt hälsosamt liv
Elie Sader
Henrik Andersson
