Biskop Åke Bonnier: Hitta ljuset i tillvaron och tron
Just nu upplever vi en osäkerhet på många plan. Det är ekonomiskt tufft med bland annat ökade priser som drabbar hela samhället och allra mest drabbar det dem som redan har det svårt. Vi upplever också en säkerhetspolitisk oro i vårt närområde och det är mycket i det som är ovisst. Det finns även en annan osäkerhet som breder ut sig och som har sin grund i rädsla, hat och antidemokratiska krafter i vårt samhälle. Där dessa krafter drar fram skapas en oro som lägger sig som ett tätt mörker kring oss.
Ändå finns där ett ljus som bryter igenom också i det mörkret och som mörkret inte har övervunnit. Det är det som är julens starka budskap – ett budskap som sammanfattas i namnet Immanuel – Gud med oss. Trots mörker och kyla både inne och ute i vårt samhälle är vi inte utelämnade eller ensamma.
I jul får vi än en gång höra om herdarna som vaktade sina får utanför Betlehem. De fick besök av änglar i mörkret. Ett livets och möjligheternas budskap kom till herdarna i deras vardag, mitt i nattens mörker. Budskapet förde dem till händelsernas centrum, ett barn i en krubba. Efter den erfarenheten återvände de ut i mörkret men med en ny visshet.
”Det destruktiva som vill bryta ner har inte sista ordet. Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus.”
Kyrkans budskap är att Gud möter också när tillvaron är tuff, att vi inte vandrar ensamma i det mörka. Precis som herdarna i julevangeliet får vi ta del av det livsförändrande budskapet och får söka oss till krubbans sammanhang. Inte för att stänga om oss och isolera oss utan för att vara där och sedan återvända till allt vad vardagen innebär med ett hopp om Guds närvaro och omsorg mitt i och trots allt.
Vi är fyllda av frågor, vi är fyllda av oro, fyllda av frustration. Men julen bär ett budskap om hopp, om liv, om ljus och om framtid – mot alla odds. Julevangeliet säger oss att det finns all anledning att stå fasta i hoppet, med bud om den kärlek som är störst av allt. I det hoppet och burna av Gud, som är med oss, får vi också själva bli tagna i anspråk. På det sättet får vi vara en del av förändringen i en värld som ropar efter kärlek, ropar efter medmänsklighet, ropar efter solidaritet med hela skapelsen.
Vi får då vara med och, som våra judiska syskon säger, laga världen – Tikkun olam. Vi är inte utlämnande. Det destruktiva som vill bryta ner har inte sista ordet. Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus. Det är svårt att tro det i mörkret, men ljuset finns där. Ett ljus som inte är missilernas och bombernas ljus, ett ljus om inte är det blixtrande hatets ljus utan ett ljus som är omsorgens, kärlekens och livets ljus - ett ljus som inte låter sig besegras av det täta mörkret.
Det ljuset får vi bäras av, genomlysas av och ge vidare till varandra. Det är i det ljuset vi i varje människa ser ett medsyskon oavsett allt. Det är i kraft av det ljuset som våra hjärtan kan öppnas för den konkreta omsorgen om vår nästa. Och det är det ljuset, som har sin brännpunkt i ett litet nyfött barn som låg lindat i en krubba för att det inte fanns rum i härbärget, som kallar oss till ett arbete för en bättre värld där ljuset får brytas i regnbågens alla färger.
Åke Bonnier
Biskop
