Bengt-Olof Foss räknar återigen fel på invandringen
För några år sedan kunde vi i UT läsa Bengt-Olof Foss uttala sig om att invandring var lönsam. Som ekonom häpnade jag över att han kunde presentera denna mycket svåra uträkning. För en kalkyl som visar på förlust kan visa vinst om pensionsåldern höjs. Vinstkalkylen kan visa förlust om medellivslängden ökar. Och vad skall ingå i kalkylen? Löneglidning, bostadsbrist för specialister som behövs i företagen med mera när samhället växer.
Senare ändrade sig Foss till att invandringen inte var lönsam, men hävdade att invandring var nödvändig för framtida arbetskraftsbehov. Jag häpnade återigen. För hur kan man vara så självsäker på hur arbetskraftsbehovet ser ut i framtiden? Lågkonjunkturer kommer i cykler. Löneökningar leder till rationaliseringar. Ny teknik leder till minskat behov av arbetskraft.
”Varför skall vi tro att han får rätt denna gång?”
Arbetsförmedlingen har ofta fel i sina prognoser, vilket visar hur svårt det är att avgöra framtida behov. Nu är pandemin här och arbetslösheten ökar. Ändå kan man inte tillsätta personal i alla specialistyrken. För det var nog inte arbetskraftsinvandring med specialister som Bengt-Olof Foss syftade på när han talade om att invandring löser arbetskraftsbehovet.
Nyligen kunde man återigen läsa att Bengt-Olof Foss anser att nivån på dagens asylinvandring inte är några problem då den är lägre än genomsnittet de senaste 35 åren. Den behöver därför inte diskuteras eftersom det är ”dålig tajming”. Asylinvandring plus anhörighetsinvandringen innebär årligen tillskott av människor motsvarande en medelstor stad. Människor som behöver försörjning, bostad, sjukvård, utbildning, kollektivtrafik och mycket mer. Att det inte behöver diskuteras gör att jag återigen häpnar.
Sedan ställer Bengt-Olof Foss retoriska frågor om de svenska traditionerna, om ”det är våra klädvanor som är hotade?” Jag har en vän som i hela sitt 40-åriga liv levt i ett av dessa ”särskilt utsatta områden”, där bostadshusen successivt har bytt hyresgäster, från svenskfödda till utlandsfödda. Hon kan inte längre gå ut iklädd kläder som visar delar av benen. Då springer småkillar, från fem–sex års ålder och uppåt, och skriker haram, det vill säga förbjudet. Att sitta i Ulricehamn helt fri från utsatta områden och göra dessa bedömningar känns återigen som gissningar.
Slutligen räknar Bengt-Olof Foss upp antalet utlandsfödda i sjukvården. Och här blir kalkyleringen återigen fel. Dessa utlandsfödda har till stora delar kommit från våra nordiska grannländer, från EU och många har utbildats i Sverige. Utbildningsplatserna på läkarlinjen saknar verkligen inte sökande ändå.
Uppenbart menas att det är asylinvandringen som försett Sverige med 14 000 läkare. Trots att länder som människorna med asylbehov kommer ifrån är en mycket liten del av dessa. Trots att Bengt-Olof Foss tidigare själv medgett sin felkalkylering kan han uppenbarligen inte sluta att fortsätta skriva insändare i samma anda och med samma felaktiga slutsatser. Varför skall vi tro att han får rätt denna gång?
Ekonomen
