Alfons Åbergs mamma inte ensam om lidandet
Alfons Åbergs mamma, Gunilla Bergström, hade ont. Hon var också ensam och orolig och ville sin sista tid få plats på ett boende. Men det fick hon inte. Hon ansågs inte uppfylla kraven. Visst är det hemskt?
Att en människa som hon ska behöva ha det så efter alla år. Men hon är inte den enda. Det är många äldre i vårt land som delar denna upplevelse. Hur lågt har vi sjunkit i Sverige? Vad har vi för synsätt när vi hamnat så snett? Hur kan vi behandla våra äldre med så lite respekt?
”Inte någon äldre människa i vårt land ska behöva känna oro och tärande, ofrivillig ensamhet.”
Pensionärernas riksorganisation vill att hänsyn ska tas även till sådant som oro och ensamhet när det gäller bedömningen för att få plats på boende. Vi kristdemokrater i Ulricehamn håller med. Det borde vara en självklarhet. Inte någon äldre människa i vårt land ska behöva känna oro och tärande, ofrivillig ensamhet. Inte någon över huvud taget.
Det självklara är att den som känner behov av tryggheten i ett äldreboende också ska beredas plats. Det ska vara kommunens skyldighet. Samtidigt, den äldre som vill tillbringa sina sista år i sitt egna hem ska också få göra det. Då ska insatserna anpassas efter det, så långt det någonsin är möjligt.
Vi är alla människor. Från det vi föds till det vi dör. Det ändras inte bara för att vi blir äldre. Även då vill vi ha frihet att välja, även då vill vi känna vårt värde som människa.
Ingen av oss ska behöva vara ensam, ledsen och rädd. Inte någon.
Kristdemokraterna i Ulricehamn
