Sven Sandström 100 år – får fira senare

Sven Sandström i Ulricehamn fyllde 100 år den 20 april.

Men när UT hade kontakt med honom då, bestämde vi att avvakta med den tänkta intervjun. Orsaken var besöksförbudet som införts vid landets äldreboenden.

Sven Sandström, som bor på Solrosen i Ulricehamn sedan ett halvår tillbaka, såg heller ingen möjlighet att hålla den 100-årsfest han tidigare haft i åtanke.

– Jag brukar vara bortrest då jag fyller jämnt. Den här gången tänkte jag att det kunde passa att fira på hemmaplan. Men som situationen nu är har jag fått skjuta fram firandet. Tidigast i höst tror jag att det kommer att öppnas för besök, säger han.

Ett firande i liten skala blev det emellertid. Sven Sandström bjöd personal och boende på kaffe och tårta.

Nu har vi ändå fått möjlighet att träffas. På innergården vid Solrosen finns särskilda besöksplatser där det har monterats upp plexiglasskivor. Här kan boende och deras besökare träffas utan att riskera smitta, är tanken.

– Ja, det är en märklig värld vi lever i nu, konstaterar Sven Sandström, då vi har satt oss.

Han berättar om en av de tidigare stora pandemierna, som kallades Hongkonginfluensan, i slutet av 60-talet.

– Det var inte alls lika illa då, som det är nu. Då fanns det medicin. Det som händer nu är okänt. Därför tycker jag att det är lågt när vissa försöka hävda att regering och myndigheter har gjort fel, eller för lite, säger Sven Sandström, med hänvisning till en tv-debatt nyligen.

Sitt engagemang för olika samhällsfrågor har han kvar. Han beskriver sig som en folkrörelsemänniska. Föreningslivet har under många år varit viktigt för honom.

I Ulricehamn hade han under ett antal år uppdraget som ordförande i det lokala PRO.

Ulricehamn är också bygden där han har sina rötter. Det är här han föddes och växte upp.

– Mitt första jobb hade jag på Handelsträdgården i Brunn, där vi var några som rensade ogräs. Efter jobbet brukade vi gå ner till sjön och bada, berättar han.

Redan som ung fick han intresse för motion och friluftsliv. Det är något som hängt med sedan dess. Långt upp i hög ålder har han ägnat sig åt träning, eller motion, som han själv kallar det.

– Jag har alltid tyckt om att röra på mig. Jag har simmat och badat bastu regelbundet. Och ägnat mig åt olika idrotter. Det har inte varit fråga om att tävla, men jag har velat hålla mig rörlig för att man mår bra av det.

– Även här försöker jag röra på mig. Jag brukar gå en runda här inne på området vid Solrosen, säger han.

Sätter du ditt motionerande i samband med att du nu är inne på ditt 101:a år?

– Nej, jag tror det främst beror på det genetiska arvet. Det var en anfader på min mammas sida som blev 104 år. Men å andra sidan blev min äldste bror endast 39 år gammal. Så man vet aldrig.

Hans yrkesliv har kretsat kring möbelbranschen.

– Ja, jag är något av en möbelmänniska. Har alltid tyckt om att arbeta med händerna. Först jobbade jag i en stolfabrik. Men jag frågade mig själv om jag ville stå vid en maskin hela mitt liv.

Svaret var nej, varför Sven Sandström började läsa till möbelarkitekt på korrespondens, dåtidens distansundervisning.

Han lämnade Ulricehamn och verkade under delar av sitt yrkesverksamma liv i bland annat Göteborg, Gävle och Rättvik.

– Under en tid bodde jag i Rättvik och jobbade i Stockholm. Så jag veckopendlade.

En uppgift han hade var att arbeta som inredningskonsult åt IOGT-NTO, för deras lokaler i landet.

På senare år gick han en kurs för att lära sig silversmide, berättar han och plockar fram några av de föremål som han har tillverkat.

Det är genuina hantverk i form av två vackert utformade knivar. Han visar även andra smakfullt dekorerade föremål som en brödspade, ett smyckeskrin och en luktdosa.

På senare år har synen blivit sämre, vilket omöjliggör fortsatta hantverk numera.

1968 flyttade han tillbaka till Ulricehamn.

– Man ska egentligen inte flytta tillbaka. Den ort man en gång har lämnat är inte densamma då man senare återvänder. Men genom att jag är en inbiten föreningsmänniska fick jag möjlighet till sociala kontakter.

Sven Sandström talar sig varm för den betydelse som föreningslivet och folkrörelserna har och har haft.

– Det ger möjligheter till att utveckla sig som människa, både i form av kunskaper och umgänge.

Så hur blir det med umgänget på Solrosen? Sven Sandström berättar att han träffat en del gamla bekanta här.

– Och jag trivs bra. Personalen här är fantastisk. De ställer upp och gör allt de kan för att man ska ha det så bra som möjligt.

Han blinkar med ögonen och sänker rösten något.

– Är det så att man skulle vara lite illa klädd någon dag, så vill de gärna hjälpa en att fixa det, säger han och skrattar.

När UT:s fotograf kliver närmare för att ta bilder på Sven och några av hans hantverk, frågar han om sin frisyr.

– Man får ju inte vara nära varandra, så jag har inte kunnat klippa mig på ett tag, säger han.

Konstaterandet att det är inte alla i hans ålder som har håret intakt, får honom att le. Han berättar att fler av hans manliga släktingar blev skalliga då de kom upp i ålder.

– Jag fick kanske det som de inte fick, skrattar han.