Sandvarg och noshörning

Vi stod och borstade tänderna när det ringde första gången.

– Jag såg att du hade ringt, sade min pappa i den andra änden.

– Nä jag har inte ringt, sade jag och tittade med en misstänksam blick på den store som stod där med tandborsten i munnen och såg skyldig ut.

Jag lade på och mindes plötsligt hur han hade kommit ner från trappan och sagt att nu pappa, nu har jag lärt mig ringa från din telefon.

Sedan ringde det igen. Och igen.

Och vi fick ta ett litet samtal jag och den store om att om man ringer någon så får man faktiskt stanna kvar i luren och prata en stund. Man måste ta konsekvenserna av vad man gör, inte skylla ifrån sig. Som efter läggdags, när jag hörde tunga stampande steg uppe från sovrummet.

Jag bad honom sluta.

– Det är inte jag, det är en noshörning, sade han.

För han hade precis lyssnat på Otto är en noshörning, vilket är en utmärkt kapitelbok, liksom Sandvargen som vi läser just nu.

Annars tycker jag det är svårt att hitta bra kapitelböcker för femåringar men det beror nog bara på att jag inte har letat så mycket än. En snabb sökning på nätet i dag gav tipsen Monsterakademin och Lasse Majas detektivbyrå, så dem får jag väl pröva.

Men i vilket fall får man inte ha noshörningar på rummet och det sade jag till om, på skarpen.

Även noshörningar måste sova.