Personliga avslöjanden om manlighet

Satt jag sedan på ett café i Göteborg och funderade på hur det skulle vara att raka bröstet.

Orsaken var att jag på kort stund hade sett tre män med u-ringning, som inom parantes var ute och gick i snöfall med oknäppt jacka, och samtliga hade vad jag kunde se inte ett hårstrå på bringan.

Men det borde jag naturligtvis inte, för det verkar vara ett jävla skitjobb, men inte främst därför.

Kände mig annars lantlig. Shoppade också, rejält. En bok, två pennor och ett par Eccoskor, och förstås ytterligare en del till Briotåget, en järnvägsövergång.

För jag satt häromdagen en förmiddag hemma och hade inget att göra, vilket slutade med att jag byggde en Briotågbana. Själv, utan att något barn var med. Självklart borde jag inte ge några råd för ett gott liv, men tvingad skulle jag säga att man kommer långt med att leka samt ha bra skor på fötterna.

Apropå lek snöade det den här dagen i Göteborg och jag såg tre unga tjejer som kastade snöboll på en reklamaffisch, på ett sådant där klassiskt reklamansikte, en perfekt ung kvinna. De hade redan fått in en fullträff och gett henne en snöfinne på näsan. Jag tänkte att tjejerna kanske undermedvetet lever ut sin ilska över det rådande skönhetsidealet, men bestämde mig sedan för att inte leta djupare betydelse i allt jag ser. De kanske bara kastade snöboll.

Själv har jag sprungit i snön, i dagsljus. Det är något av en kick, speciellt om man samtidigt har musik i öronen. Springa är ett starkt ord för att beskriva det jag gör. Lufsa kanske är bättre, dock är det ändå något av en kick. Har alltid varit det.

Som på slätten, skaraslätten, längs dammiga spikraka grusvägar omgiven av vajande åkrar. Som på västkusten över guppiga klippor, hoppandes över sprickor, med saltstänk i ansiktet, bara joggandes rytmiskt tyst kilometer efter kilometer med havet som kastar och stänker bredvid.

Som utefter strandpromenaden i Ulricehamn en ljus vinterdag.

Ensam, eller i grupp. Tyst malande, eller sakta småpratandes. Likväl en kick.

Men jag satt alltså på ett café i Göteborg, med mina pennor och min bok, lantlig, i mina skor. Och jag tänkte att jag trots allt är en småstadsmänniska, eftersom jag inte vill raka bröstet.

Städade också igen häromdagen, och tyckte att dammsugarpinnen, röret, eller vad det nu kan heta, var så förbaskat kort. Finns det inga dammsugare för män, tänkte jag. Och borde inte städutrustning överhuvudtaget vara lite mer manlig. Men det vete sjutton. Det blir nog inte roligare att städa för det.

Funderade sedan på hur jag skulle motivera mig, och ingjuta lite maskulinitet i aktiviteten. Tänkte då på försvarsmakten, att en fänrik Ståhl snart kommer och med vita handskar drar ett finger ovanpå skåpet och skriker "gör om, gör bättre". Men det slutade bara med att jag började leta efter Runebergs sägner i bokhyllan, och läste om Sven Duva, som höll bron och tog en kula.

Sven Duva städade nog, men han rakade inte bröstet.