Kiss och bajs nu igen

Senast var det jättar som slogs med träd, nu var det stridsflygplan som bråkade.

Aldrig får vi lugn och ro när vi går till vindskyddet i skogen.

Nu är det rätt fint ändå. Vi brukar snubbla på rötterna, hoppa över bäcken, titta på myrorna och äta en bulle på vindskyddets tak. Om det då mullrar lite i bakgrunden kan vi stå ut med.

Däremot har jag glömt tjusningen med pinnar.

Stora ska de vara, och tunga. Sedan ska man vifta med dem, skjuta med dem och slå dem mot marken och mot träd så att lillebror bara med tur och pappa som mänsklig sköld klarar livhanken.

Nä, jag har inte glömt tjusningen med pinnar, det är bara så dubbelt allting numera.

Som att skrika i skogen. Det ska man väl inte? Eller?

Jag hyschar och hyschar men utan resultat och kanske är det för att jag inte är så trovärdig, för man måste väl få skrika av sig lite ändå.

Det gjorde ju Ronja i skogen.

Till sist skrek de i det där röret som ligger vid Lassalyckan och det var så roligt att jag inte ens orkade låtsas utan nästan skrek själv också. Fast bara nästan.

Sedan bajsade lillen, så vi lånade en blöja, bytte bland barren och åkte hem och badade.

Då hade jag ett sådant där ögonblick, när den store satt och bläddrade i en bok och lyssnade på Carola och den lille plaskade tyst i badet. Själv satt jag på badrumsgolvet och kände något trevligt. Jag tror det var frid.

Frid till Främling. Det är något med Carola som får mig känna trygghet.

Men sedan skulle lillen duschas och det gillade han inte. Han skrek åt mig och när allt var klart gick han ner i hallen och kissade på mina skor.

Det fick mig att tänka på någon dikt långt i bakhuvudet om någon stackars pojk som fryser och kissar i sina skor. När jag sedan försökte googla fram den hamnade jag bara på Kissies hemsida, där jag började överväga att delta i tävlingen "Vinn en dag med Kissie" som anordnas i samarbete med Risifrutti, enligt hemsidan.

Deprimerande.

Och nästa gång vi går till skogen vill jag att det ska vara tyst och lugnt.