Grönare höst

Träd behöver inte tacksamhet. Det är min övertygelse.

Träd behöver vatten, sol, näring och koldioxid eller vad det nu är för något men inte tacksamhet.

Tänker på det eftersom jag har läst om en sådan där undersökning igen, vetenskaplig kanske, i alla fall populärvetenskaplig, om att natur får oss att må bättre. Till och med ett träd utanför kontorsfönstret är tillräckligt.

Därför fäster jag allt oftare blicken på det lilla trädet här utanför som nu blir allt gulare mot den rosa bakgrunden som Hemmakvällshuset erbjuder. Sedan är det lätt att börja titta på folklivet också, där nere på Järnvägstorget och Storgatan. Mamma med två studsande rosa tjejer, två gråa gubbar på bänkarna vid thairestaurangen. Mamman är stressad men gubbarna är glada för att få vara friska, det syns ända hit upp, även om de har sina krämpor.

Om folklivet blir gulare vet jag inte. Lite blåare kanske, möjligtvis en aning grönare, trots att hösten kommer.

Min soptunna är grön och häromdagen när jag skulle gå till jobbet såg jag att två grannar hade dragit ut sina soptunnor.

Förnuftsmässigt visste jag att sopbilen inte skulle komma förrän nästa vecka, men två grannar kan väl inte ha fel, så jag drar väl ut vår tunna också, tänkte jag.

När jag sedan stod där med soptunnan i handen kom jag på det. En av grannarna ska snart resa bort, därför har de dragit ut sin tunna en vecka i förväg. Detta fick en annan granne att dra ut sin, vilket alltså jag också höll på att göra.

Så jag tänker inte så mycket själv alltså. Följer flocken bara.

Funderade ett tag på att låta min tunna stå för att se om jag kunde få med mig fler grannar på det sättet, men lade ner. Kändes lite oetiskt på något vis.

Gick till jobbet istället och satte mig att titta på mitt träd.