Blodet stänker

Det var underligt att sitta där och titta på hur hammaren slog och blodet stänkte.

– Och titta här hur förutsägbart blodet beter sig, sade läraren entusiastiskt.

Nu var det bara en datoranimerad hammare, men ändå. Jag befann mig för första gången på länge i skolbänken på en högskola. Distanskurs i kriminologi.

Jag har tillbringat alltför mycket tid på högskolor, eller inskriven vid dem, och sedan inte vid dem. Och kanske var det därför jag fylldes av en stark känsla av nostalgi när jag sedan gick igenom korridorerna med de lustiga anslagen.

Som det röda pappret om att man kunde delta i psykodrama, och genom detta utveckla sig själv, bli mer kreativ och spontan. Eller plakaten om studentikosa fester. Eller som när jag försökte beställa kaffe och köpa godis i automathörnan, vilket förstås inte gick. Automaten svalde min femkrona. Men jag lyckades till sist i alla fall skaka ut någon form av chokladkaka för att sedan återvända till den entusiastiske läraren som just var på väg att fördjupa sig i DNA, vilket gjorde chokladkakan i högsta grad nödvändig för mig.

När hans ord flög mig över huvudet började jag fundera på vad som skapade denna lockande känsla av nostalgi, denna längtan tillbaka till studentlivet. Vilt festande? Långa diskussioner om vetenskapsteori? Friheten? Ansvarslösheten?

Kanske? Men jag vet ju att jag glömmer tentaångest och brist på pengar. Minns speciellt en gång när jag vaknad i min mycket lilla etta med delat kök på Motgången i Göteborg och upptäckte att jag var tvungen att panta burkar för att kunna gå och köpa något att äta.

Så plugga, nä jag tror inte det.

Men jag gillar föreläsningar där blodet stänker.