Energisk energipolitiker

När Lise Nordin går igenom posten åker en del raskt i papperskorgen.

– Vi får förvånansvärt mycket inbjudningar om sociala aktiviteter, som det här, säger hon och viftar med ett gult papper. En inbjudan från Göteborgs hamn om en inspirerande och underhållande helkväll på Göteborgsoperan. Sådant har man inte tid med om man ska arbeta politiskt.

Sittandes i sitt nya fortfarande mycket kala arbetsrum fortsätter hon från vanlig post till den elektroniska.

– Titta min mobiltelefon är klar, jag har ringt på min privata än så länge. Det är väldigt mycket med det praktiska nu, om säkerhet i huset, om IT-systemet och annat. Utmaningen är att hitta tid för politik.

Hon har nyss gått den korta biten från sin övernattningslägenhet, prydligt klädd i svart med en orange scarf. Energiska steg genom blåsten över kullerstenen, trots att det blev en sen kväll igår med långa möten.

Lägenheten ligger i Gamla stan, i närheten av tunnelbanan med utsikt över Riddarfjärden. En liten etta men läget är fantastiskt och övriga boende är också riksdagsledamöter, bland annat bor språkröret Peter Eriksson också här.

– Jag tror jag drog en vinstlott när det gäller lägenheten. Men det är en krock också, säger Lise som är uppväxt i lilla Grönahög. Jag är inte van vid alla ljuden, som T-banan utanför. Det är svårt att vänja sig.

I korridoren utanför hennes kontor står flyttlådor från golv till tak, eftersom Miljöpartiet nyss flyttat hit. I Lises kontor satt tidigare en tjänsteman som arbetade för riksdagens utredningstjänst.

– En fantastisk service förresten, dem ska vi nyttja. Jag har en fråga jag skulle vilja ge till dem, om hur regeringens infrastrukturplan påverkar kvinnor och mäns olika resvanor. Jag har en misstanke, säger hon med betoning på misstanke, att satsningen på vägar gynnar män i högre utsträckning än kvinnor.

En annan nyinvald miljöpartist kikar in, Annika Lillemets från Linköping, och hon vill prata om något känsligt, kanske om utskotten, vilket för dem viskandes ut i korridoren. I dag bestämmer partiet vilka utskott de olika ledamöterna ska sitta i, en mycket viktig fråga för många eftersom det till en stor del bestämmer vilket område ledamöterna kommer att arbeta inom och lägga sin tid på under fyra år.

Miljövetaren Lise vill jobba med något miljörelaterat, energi- eller trafikfrågor. Eftermiddagens möte får visa vad det blir.

Men snabbt går samtalet över på kaffe och the. Lise har fått två kaffebryggare i sin lägenhet men dricker bara the, mycket dessutom.

– Du ska få minst en kaffebryggare, lovar hon och skrattar.

Halv tio är det dags för ett informationsmöte om resereglerna. Lise rör sig förvånansvärt vant och raskt genom de stora byggnaderna och korridorerna, men tvingas också stanna upp ibland.

– Vart ska vi nu då, säger och vänder tillbaka uppför en trappa eller in i en ny korridor.

Något möte i kammaren är det inte i dag, där sitter Lise annars på plats 337, längst bak. Riksdagen har en del traditioner, en av dem är en strikt åldershierarki. Därför får nya och unga ledamöter sitta långt bak.

– Lite fånigt kan jag tycka.

Men hon är glad över att sitta granne med en ung och trevlig socialdemokrat. Däremot sitter hon rakt bakom en Sverigedemokrat.

– Det är overkligt att de har kommit in i riksdagen, det är som om de har blivit rumsrena fast de inte är det.

Nu tillbringar inte ledamöterna så mycket tid i kammaren som en del tror. Mycket tid går åt till arbete i utskotten, inläsning, möten med olika grupper och utåtriktat arbete. Just det utåtriktade arbetet ser Lise som mycket viktigt.

– Det är lätt att fastna i huset men jag vill vara ute mycket och visa upp vilken politik vi driver.

Motionstiden närmar sig också och hon har redan funderat på vad hon skulle vilja lägga för förslag, räknar i rask takt upp frågor, om arbetstidsförkortning, sänkt rösträttsålder till sexton år, sänkta löner för riksdagsledamöter, biogassatsning och om lyckoforskning.

Efter resemötet ska Lise träffa en organisation som heter Charity och som arbetar med lyckoforskning. Hon ställer sig att vänta i den pampiga så kallade Bankhallen, mycket trä, mycket marmor och mycket fin konst.

Lise tittar på klockan för andra gången på kort tid.

– Vad är klockan, var är jag, vart ska jag, så är det att vara riksdagsledamot, säger hon.

Men sedan dyker Mattias Bränström från Charity upp. Det är på Lises initiativ de träffas, som ett led i att "sätta sin egen agenda", inte bara följa inbjudningarna. Hon vill veta mera om organisationen och vad de gör, kanske för att lägga en motion om lyckoforskning.

De sätter sig uppe i ett av caféerna och det blir ett förvånansvärt filosofiskt samtal.

– Jag blir så frustrerad ibland i politiken, pendling är något som leder till olycka, men alla politiker man pratar med vill vidga arbetsmarknadsregionerna. Men det är ju något som leder till en livssituation där folk måste pendla.

Mattias Bränström pratar bland annat om vikten av sociala relationer. Kanske måste de kunna upprätthållas bättre på arbetet. Istället för att i smyg vara inne på facebook på arbetstid kanske anställda borde få en viss tid varje dag att umgås med nära och kära. De talar om skolans roll och vikten av att börja mäta lycka bland befolkningen regelbundet.

– På något sätt lägger vi nog en motion om lyckoforskning men det skulle också vara roligt att göra något tillsammans, kanske ett offentligt seminarium här i riksdagshuset, eller en gemensam debattartikel, säger Lise och de bestämmer sig för att ha fortsatt dialog.

Sedan hinner Lise med en snabb lunch, och så här dags fylls caféet av fler ledamöter, tjänstemän och en och annan journalist eller partiledare. I ett hörn pågår en radiointervju. Och rätt vad det är kommer Lars Ohly ner för trappan och köper en sallad som han tar med sig upp igen. Kanske laddar han för eftermiddagens radiodebatt med Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson.

– Jag tror det är många som inte tänker på hur slitsamt det är att vara heltidspolitiker, säger Lise mellan tuggorna av den vegetariska salladen. Det handlar om granskningen, att jag måste leva som jag lär och det kan jag bli orolig för. Det handlar om att få tid för familjen och nära och kära. Om långa arbetsdagar, igår stängde jag av datorn vid midnatt ungefär. Och det är väldigt mycket resande. Man måste komma ihåg att vara människa också, att vårda relationerna, prata med någon som tycker om en för den man är. Och så det där rådet som jag får hela tiden, att man måste lära sig att prioritera och att själv sätta sin agenda.

Det senare har i och för sig blivit lättare nu sedan hon blev riksdagsledamot. Det är lite tyngd i den titeln. Mitt i all stress i helgen skrev hon en debattartikel och som riksdagsledamot gick det mycket lättare att få den publicerad, än vad det gjorde för bara några dagar sedan.

– Visst, det är ändå lite stort förstås, att vara en av så få som 349 som får sitta här och stifta lagar.

Efter lunchen tar hon sig sedan snabbt genom pampiga salar med tungt trä och sten till det lilla arbetsrummet med lysrör och tomma bokhyllor för att hinna kolla mailen innan dagens viktigaste möte, där riksdagsgruppen ska bestämma om utskotten.

– Det är lite nervöst ändå, hur mötet ska gå, om alla ska bli nöjda och vad jag ska få för utskott.

I drygt två timmar sitter de sedan och diskuterar detta innan gruppen återigen kommer ut. Under tiden har regnet börjat smattra mot takfönstren här uppe på nionde våningen och dagen börjar mörkna.

Lise passar på att hämta ut sin mobiltelefon och på väg dit berättar hon om mötet.

– Jag är Miljöpartiets nya energipolitiska talesperson, säger hon precis innan hon stöter på Leif Pagrotsky som också har ett ärende till telefonuthämtningen.

Efter lite småprat med honom och en genomgång av sin nya riksdagstelefon återkommer hon till det stora nya att vara partiets talesperson i en så viktig fråga.

– Nu behöver jag något stärkande. Nu behöver jag en kopp grönt the.

Hon berättar att det var ett känslosamt möte. Alla tyckte inte som valnämnden. Men det rådde enighet om att hon skulle vara talesperson.

– Det här är jättestort och väldigt spännande, säger hon entusiastiskt.

Som på tå, ivrig att få börja pratar hon med snabb röst om saker hon nu vill göra, besöka orter där det finns ett tryck från företag som vill bryta uran, arbeta för ett kommunalt veto mot uranbrytning, göra studiebesök vid en urangruva, knyta kontakter, läsa på.

– Jag vill lyfta fram kärnkraftens nackdelar och visa på alternativens möjligheter.

Reflekterar hon inte över att det är ett stort ansvar, ett stort uppdrag? Blir hon inte rädd?

– Jo men det har jag varit ända sedan jag blev invald.

Men alla har ju varit nya och hon tycker sig ha bra stöd på alla fronter.

– Det här är en jättestor personlig utmaning.

Samtidigt piper telefonen. Johan Hellström, som stod först på partiets riksdagslista för Sjuhärad vill gratulera.

Apropå att hon kan prata fort ibland berättar hon sedan en episod från medieträningen, när hon och konsulten tittade igenom hennes övningsintervju.

– Han sade till mig att om jag med min dialekt pratar så där fort kommer inte Stockholmarna att förstå någonting. Men jag tycker ju inte att jag har någon dialekt, säger hon och skrattar.

Vid sjutiden går tåget hem mot Borås. Många tågresor hem till sambon i Göteborg och familjen i Borås och Grönahög kommer det bli och ett stort problem just nu är hennes åksjuka.

Pendlingen "äter mycket tid". Hon vill kunna jobba på tåget men åksjukan hindrar henne.

– Jag har prövat allting, akupressur, ingefära.

För mycket jobb har hon framför sig. Och var finns drivkraften? Var kommer engagemanget ifrån?

– Jag har inget svar på det. Det bara finns där. Jag gillar att känna. Det är mycket känslor i politiken. Ibland kan jag bli så arg, som det här beslutet att tillåta ny kärnkraft, det påverkar mig på ett personligt plan. Jag har svårt att förstå att inte alla andra har det drivet, att andra inte blir lika arga.

Hon erkänner motsättningarna. Visst vill hon ha arbetstidsförkortning, men nu kommer hon ibland att arbeta länge och hårt. Visst är hon motståndare till att politiken ska vara en livstidssysselsättning men har i princip inte själv haft ett så kallat riktigt jobb.

Men hon ser det bara som tillfälligt, det hårda riksdagsarbetet. Hon berättar om en liten dröm, att en gång få komma till exempelvis Tingsholmsgymnasiet och undervisa i miljöpolitik.

– Jag tror man blir knäpp om man sitter i det här huset för länge.

Hurdå?

– Det är ett högt tempo, lite tid för eftertanke och reflektion, det är bokstavligen dåligt för hälsan. Och det är mycket status här som jag tror blir jobbig, man tappar bort sin mänsklighet, säger hon innan det är dags att med fortfarande lika energiska steg gå hem genom regnet till övernattningslägenheten och diska.

Sedan kommer hon att ringa sin mamma, också miljöpartist, och berätta den stora nyheten att hon är partiets energipolitiska talesperson.

Är de stolta nu, föräldrarna?

– Pappa är stolt, mamma är mer orolig, att det blir för mycket för mig.