Lars brinner för hjärnan

Lars och den förening han representerar riktar in sig på ungdomar och föreläsningarna handlar om misshandel och hur känslig hjärnan är för slag.

– Hjärnan kan man inte byta ut. Det är inte som en hårddisk, i datorn där man inte förlorar några data om man har en back up.

I det långa loppet handlar det om stora kostnader för samhället, om en kille – för det är vanligtvis killar som är offer i misshandelsfall – blir misshandlad av en annan. Rehabiliteringen av misshandelsoffer kräver stora samhällsresurser och är kostsam, så kostsam att de som behöver vårdas för sin sjukdom inte får de möjligheter de borde ha. Det, samt Lars Claessons egna erfarenheter av en lång och mödosam rehabilitering, har gjort att han velat engagera sig för att minska misshandeln i Sverige.

– Jag har med mig en film i vilken man kan se en actionscen där en person blir sparkad och slagen gång på gång, men ändå reser sig upp. Så är det ju inte i verkliga livet, utan det kan räcka med ett litet slag för att man ska bli sittande i rullstol för resten av sitt liv.

Lars Claesson tror att killar som ser filmer med många slagsmålsscener påverkas av det. Kanske inte så att de går ut och slåss, men att de, när situationen kommer, använder den information som hjärnan tagit emot när man sett många slagsmål. Då blir det lätt att man gör som man sett andra göra och tror man då att man kan sparka och slå som på film, blir skadan på offret stor.

– Allra störst nytta hade det förstås gjort om vi haft med oss en som blivit svårt skadad av en misshandel, men det är väldigt svårt att hitta någon som kan eller vill ställa upp på det.

När Lars Claesson satt i sin bil, då för snart nio år sedan, och kände hur armen skakade och väntade på ambulansen, förstod han inte hur nära döden han var. Inte heller förstod han att han snart skulle bli nedsövd och opererad i hjärnan och att det skulle ta fyra månader innan han kunde gå igen.

– Under rehabiliteringen stod en sjukgymnast bakom mig och en framför mig och flyttade vänsterfoten fram och tillbaka. En dag undrade den ena sjukgymnasten om den andra gjort något, men det hade denne inte. Då hade foten flyttat sig av sig själv. Hjärnan hade hittat just den rörelsen igen. Det var fantastiskt. Det är bara en av alla kickar jag fått under den här tiden.

Via en kvinna kom han i kontakt med Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft och på den vägen har han hittat en ny väg i livet.

– Jag har sörjt att jag inte kunnat gå tillbaka till mitt gamla jobb som redovisningskonsult på heltid, men jag har verkligen funnit nya värden i livet. Jag sörjer inte det jag inte kan göra, jag gläds åt det jag kan istället.