Jord & Skog

Anette Westerlund: En skogsbondes sorg

Jord & Skog Artikeln publicerades

Det är dags igen. En liten skogsplätt är mogen att avverka. Och i bröstet hoppar hjärtat. Ska jag verkligen ta ner skog? Som min farfar och pappa planterat?

Det är så definitivt på något sätt. Det här med att ta ner skog som min pappa skött om sedan han var tonåring, med planteringar, regelbundna röjningar och sedan gallringar. Allt för att skogen ska få växa sig hög, frisk och ståtlig. Den har fått stå trots stormen 1969, Gudrun och sedan Per. Men nu är det inte ekonomiskt försvarbart att låta den ruttna ner.

Det är något speciellt med hyggen. De är grå, tomma, sorgliga och talar till det svenska vemodet inom mig. Det som tidigare kunde vara en sal med grön himmel, med solstrålar som strilade ner genom grenverken, är helt förvandlat till en skör nakenhet.

Det svenska skogsbruket är i dag omgärdat av ett omfattande regelverk. Du får inte göra hur du vill i din egen skog. Det är mängder med hänsyn som ska tas vid avverkning till exempel. Jag har massvis kvar att lära. En sak som ofta dyker upp i diskussionerna är koldioxidbindningen, som går omintet så fort man tar ner sina träd, men enligt experterna binder den svenska skogen ungefär 140 miljoner ton och det är dubbelt så mycket som de svenska utsläppen totalt. Så miljövännen i mig tar inte lika mycket stryk som min sentimentala sida, när det gäller skötseln av min egen skogsplätt.

Men jag är inte ensam, säger min virkesinköpare. Han upplever samma sak hos de flesta skogsägare. Att skilja sig från ett livsverk berör de flesta. Grannen, en man i 60-årsåldern, med rutig skjorta och ett långt förflutet som skogsbonde, sade när jag satt och skruvade mig inför att berätta om den planerade avhuggningen, att ”nä, det är väl ingen som tycker det är roligt. Att ta ner sin skog”.

Just nu ser jag fram mot att få börja jobba i skogen, bara älgflugorna gått hädan. Att få gå i skogen med sin röjsåg, eller plocka ner större träd som står i vägen för små, livaktiga plantor, är en lisa för själen. Det är samma känsla som att röja i garaget, fast utomhus. Det blir så jämrans fint när det är färdigt.

Till våren ska plantorna ner. Då är det jag, fågelsången och ett planteringsrör. Och mitt livsverk tar vid. Med lite tur får mina barn skörda. Jag hoppas de kommer känna som jag för sin skog och känna den otroliga respekt skogen, naturen, djuren, vatten och vind som jag gör varje dag. För mig är att vara skogsägare, något av det finaste som finns.

Fakta: sveaskog.se